Direktlänk till inlägg 9 juni 2011
Tack till alla som kommenterar ändå. Överväger att godkänna kommentarer utan att riktigt svara på dem. Orkar inte det. Idag kommer pernilla och jag har väl gjort så gott jag kunnat med att det ska se fint ut här hemma. Vägghyllan kom inte upp igår. Ett hål är gjort på väggen men skruven vi hade var för tunn...
Så mycket som jag gråtit sen i höstas har jag nog aldrig gråtit, det är helt sjukt måste jag erkänna. Kanske är det dags att göra denna bekännelse i bloggen. Några bloggisar vet ju om det. Men jag valde att inte skriva om det offentligt i höstas. Minns ni Mr R? Vi träffades på jobbet och sen tog det slut i oktober. Det tog slut eftersom jag blev gravid. Jag fick ett missfall och han gjorde slut med mig dagen efter det. Att få barn har varit min högsta dröm sen barnsben. Vid 15 års ålder började det bli en stark längtan. Jag planerade inte att bli gravid men jag meddelade Mr R redan i början att jag inte kan ha hormon och därför inte har preventinmedel och om jag skulle bli gravid tänker jag behålla barnet, om han inte vill ha barn sa jag också att det är hans ansvar att använda kondom. Det gick in genom ena örat och ut genom andra. Det finns inga ursäkter som heter "han är kille" eller "han är ung" för han är vuxen och då ska man kunna ta ansvar för sina handlingar. När jag blev gravid ansåg han att det enda som fanns att göra var abort.
Nu fick jag missfall i oktober, några veckor innan min födelsedag och jag var 9 fullgågna veckor när det hände. Flertalet vänner har numera barn eller väntar barn så det har varit ett smärtsamt år. Rätt tidigt fick jag höra att underbara Sofie var gravid och precis passerat v 12... Sandra fick Filiph i december och jag kunde inte annat än gråta för det gjorde så ont. Sen blev en annan vän gravid och det tog jag väl lite bättre. Sofie fick sin son nyligen och jag har passerat mitt beräknade datum (16 maj). Det innebär inte att det är slut på lidandet. Nej, hormonerna är inte som de tidigare var. Jag gråter mest hela tiden. Och vid varje mens känner jag att det är något inom mig som gått sönder. Jag har nästan förlorat tron på att få barn. Även om jag vet att jag kommer få barn. Nej, vet gör jag inte. Jag tror att jag kommer få fler missfall om jag ska vara ärlig. Inte särskilt optimistisk här inte. Speciellt inte idag. Men jag har en underbar pojkvän som torkar mina tårar, håller om mig när jag behöver och får mig att se ljuspunkter i vår relation - trots att inga barn blir gjorda. Det är något vi väntar med. Men Olof vill ha barn inom min tidsperiod då jag känner att jag vill ha barn.
Kanske har jag en tidig form av 30-årskris?
2:a april 2012
Vi åkte in kvällen den 5:e april för minskade fosterrörelser. Jag hade knappt känt bebisen alls under dagen och det jag känt var lamt. Kände mig orolig och för första gången under hela graviditeten var jag verkligen orolig. Väl...
Imorse kom samtalet. 10.08 dödförklarades min morfar. Han låg i koma sen i torsdags och vi visste att det inte var långt kvar. Ändå gör det ont i hjärtat. Klart jag älskar min morfar men han har det bättre nu, han hade så ont i slutet. Det är inte vä...
Bloggar inte här för närvarande.
En människa är så mycket mer än hon visar. I bloggvärlden är det väldigt tydligt. Man tror att folk skriver allt om ämnet de tar upp men visar inte allt. Allt passar sig inte offentligt, speciellt inte om man går ut med bild och namn. Därför blev jag...
Det är saker som händer nu men jag orkar inte skriva sakerna i bloggen för jag orkar inte behöva stå till svars för vad jag gör, inte gör, hur jag reagerar osv... Tack till alla stöttande kommentarer som jag inte svarat på. Jag orkar inte just nu. ...
Tänk på vad som gör dina vänner till just vänner, istället för att se vad de gör som irriterar dig eller vad de saknar.
Maddo
Skaffa en gratis blogg på www.bloggplatsen.se
