Jag är nog rätt tråkig som inte svarar på era kommentarer direkt. Ibland känns det dumt för jag vet hur mkt energi blogg och bloggvänner kan ta. Och folk tar sig tid hos mig ju. Jag smyger runt på bloggar men orkar inte kommentera. Tråkigt men sant.

Jag har sökt en utbildning till våren. Håll tummarna för mig!

Sen har jag gjort första mötet med en internetkille. Jag tar ingenting för givet och med det varken hoppas eller tror jag på något speciellt. Jag vill bara komma tillbaka till livet. Kanske låter det elak, men så är det.

Det komiska är att många av de pojkar jag lär känna på den sajten jag hänger på faktiskt känner folk som jag känner. Lite komiskt faktiskt.

Jag ser inte riktigt fram emot veckan som kommer, ärligt talat har jag ont i magen vid tanken på den. Men det ska nog gå bra. Fokus blir på helgen misstänker jag.

Jag är lite nervös för beskedet om mina studier... GAH!

Just ja, det görs om här hemma också och det är typ... kaos! Allt ligger överallt och ingenstans och i min säng ligger byrålådorna!

Jag blir så glad av att ni bloggisar bryr er och värnar om mitt välmående. Jag är så glad att det finns de som kommer hit (trots att jag bara skrivit tråkiga saker den sista tiden) för att skriva en peppande kommentar. Det betyder massor.

Jag har i princip bestämmt mig för att avvakta med lärarutbildningen. Som det ser ut just nu så är det inte vad jag vill. Jag överväger ett annat väldigt kvinnodominerat yrke och ska nog söka utbildningen till våren. Sen har jag fått otroligt bra referenser från min nuvarande arbetsgivare, där jag jobbar som vikarie. Det kännt otroligt peppande! Så roligt. Jag pratade med dem idag och då sa hon att hon gärna VILLE sätta mig på arbetspass. Och därför hade hon undvarat några pass till mig trots att hon inte fick tag i mig igår. Känns det bra att höra? Jo, det gör det faktiskt. Det känns som om jag gör ett bra jobb då.

Idag har vi haft ett webb-baserat seminarium. Annars läser jag med nöd och näppe det nödvändigaste i böckerna. Mellan böckerna funderar jag på vad jag vill med livet. Vart ska jag få pengarna från om jag hoppar av? Klarar jag mig på vikariejobben eller borde jag söka skola? Kan jag satsa på att söka tjänster? Vad är det för tjänster jag vill söka? Vad vill jag arbeta med? Det hör lite ihop med den frågeställning som hör till studierna. Jag gillar mer och mer arbetet med funktionshindrade och känner att det ger mig något att få vara med dem. Självklart med undantag. På jobbet har jag också fått nya bekanta. Träffat gamla skolkamrater och även Mr. R som numera är mitt ex. men han kan få heta Mr. R fortfarande för jag är inget fan av att byta namn på folk.

Vad händer mer? Jo på bostadsfronten händer det saker. Jag ska byta rum. Jag vet att jag skrytit om mitt rosa rum och jag tycker mycket om den färgen men jag älskar tapeten i gamla arbetsrummet. Så dit flyttar jag nästa helg. Och varför nu detta? Det kan väl inte ha med tapeten att göra? Nej, inte bara. Vi ska få en inneboende. Spännande, spännande!

Annars då? Jag funderar mycket på vad jag vill få ut av livet. Chattar med pojkar och flirtar lite på skolan. Såsmåning om tror jag att en av pojkarna kommer bli intressant att träffa. Just nu lutar det åt en pojke, förra veckan var det en annan och veckan innan dess samma som denna vecka. Ja, ni förstår att jag velar lite? Men jag tror att jag ska hålla ett öppet sinne och sen får vi se vart det leder.

Mr. R mår inte så bra och jag oroar mig lite för hans fysiska hälsa. Många vänner tycker att jag ska skita i honom och att han behandlat mig dåligt i ett visst anseende. Men jag kan inte rå för det. Jag är människa och jag rår om honom. Jag tycker inte att han är värd att må dåligt för att han gör misstag. Sen är jag kanske besviken på honom för det som hänt men arg? Nej. Ledsen? Ja. Sårad? Ja. Men jag är inte arg. Oj, så vuxet! Vill jag ha tillbaka honom? Nej. Vill jag ha det vi hade tillbaka? Nej. Önskar jag att det hade gått annorlunda? Oj, den var svår men om jag hade önskat något annorlunda så hade jag väl önskat honom tillbaka? och det gör jag inte. Jag är nog tillbaka på banan och den tanken om mitt framtida yrkesval känns som en lättnad. Nu ska jag bolla lite idéer och sen kanske jag börjar en ny utbildning framöver. Vem vet? Inte jag!

Jag hoppas att ni läsare mår bra. SJälvklart finns det mer som händer i livet men detta var en kort summering. Som ni kanske märker känns det som en rätt bra dag idag. Det är inte helt bra, jag vaknade på morgonen med hjärtklappning och ångest kl 6... men det är på rätt väg. Tror jag. Inga fler bakslag nu hoppas jag!

Alla säger åt mig att fortsätta mina studier. Jag har ju inte så långt kvar... Så jag borde väl fortsätta? Kompisen lät besviken när jag nämnde att jag överväger att jobba istället. Röstläget ligger fortfarande kvar i huvudet och blicken likaså. Just nu vill jag bara lägga mig under täcket. Vart ska jag finna motivationen till 50 veckors studier? det är inte 50 veckor från och med nu. Det är 50 veckor till januari 2012. Tvåtusentolv. Hur långt borta låter inte tvåtusentolv? Motivationen tryter och har så gjort ett tag. Jag är glad att jag klarade b-uppsatsen men jag vet inte om jag orkar 30 veckor i sträck med lärarprogrammet. Sen kan jag ju läsa vad jag vill en termin. Men 30 veckor... i sträck. Det låter förbannat långt och jag har redan gjort ett uppehåll. Jag har ingen lust. Men visst vore det bra med en examen? Det ser åtminstonde bra ut när man söker jobb. Men jag har ingen lust. Ingen ork. Ingen motivation. Jag har inte ens böckerna för denna kurs klara. Pengarna är slut och jag känner inte för det..! Jag vet inte ens om jag passar som lärare längre. Hela mitt liv har vänts upp och ner och jag som en gång i tiden visste vad jag ville med livet vet ingenting. Desto mer jag får reda på desto mindre vet jag vad jag vill. Jag känner mig som en dålig människa för jag gör bara folk besvikna. My mission in life...

Efter allting som hänt så känner jag att det är tungt att gå vidare. Jag vill mest gömma mig under täcket och stanna där men så fungerar det visst inte. Det känns också som om jag mest bara tynger ner vännerna och är ivägen för klasskompisarnas studier. Jag vill så gärna gå vidare men det är tungt just nu. Jävligt tungt. Och imorgon fyller jag år. Alla småsaker som går fel blir stora saker. Tungt är det. Tungt. Jag önskar att jag var redo att ta mig ur denna känsla men jag vet inte vilka redskap jag behöver?

Det finns få saker som gör mig så förbannad som när folk gör saker över huvudet... Nu är det inte folk. Det är MSN... Jag måste ha med mitt efternamn i mitt MSN-namn. På MSN har man i regel mer än bara nära och kära och jag har ingen som helst lust att dela med mig av mitt namn. Om jag ändrar namn då? Jo, då ändrar jag namn som jag mailar med också... Så jag får helt enkelt välja att skita i allt vad integritet heter eller skita i allt vad msn heter.... Visst kan jag heta något roligt med två namn, men hur roligt är det när jag söker jobb sen med samma mailadress? mm.. precis... Måste jag ha två mailadresser, en för msn och en för mail? Jag som gillade att se på msn hur många mail jag hade.. nej... JAG ÄR ARG!!! Förbannad. Men... En punkt efter namnet får väl duga så får jobbansökningarna ske utan efternamn... Proffesionellt? Nej... Men jag värnar lite om min integritet.. Jag vet att vi alla egentligen är offentliga på internet men det är inte alla som orkar leta upp folk hur som helst.. jag tycker om möjligheten att få ha kontakt med nya människor på internet utan att känna att jag bli offentlig... Det går väl an om man heter Anna Svensson men nu gör jag  inte det och det finns EN med mitt fullständiga namn i hela Sverige... Med ett namn eller telefonnummer är allt mycket lättare. Nej. Skit-MSN är det enda jag har att säga.. Så får ni skratta åt mig hur mycket ni vill. Jag känner mig begränsad. Jag kan inte vara online på msn när jag ska maila om jobb och måste ändra mitt namn på hotmail varje gång jag ska skicka in en jobbansökan. Det känns löjligt. Dumt. Om man kunde välja att bara visa förnamn hade det varit okej för mig men nu är det ingen sån funktion som jag hittar. Om du vet vart den finns så kan du ju säga till. Varför kan ex. Björn skita i efternamnet men inte jag? Det är orättvist om du frågar mig.