Jag kan inte visa känslor, ändå kan jag det.

Jag har ett problem. Jag tror visseligen att många känner igen sig i detta problem och det är anledningen till att jag valt att skriva om det. Elaka eller ironiska kommentarer undanbedes eftersom det är känsligt.

När jag sitter på spårvagnen brukar jag titta ut genom fönstret. Inte för att se hur det ser ut utanför fönstret utan för att spegla mig. På gymmet kör jag ofta maskiner och vikter nära en spegel. På pass står jag närmast spegeln. Allt för att se mig själv, minsta rörelse och minsta detalj. Det låter kanske inte så illa. Jag granskar mig från topp till tå och ett träningspass blir mer ett pass där jag tittar hur jag ser ut och hur jag kan göra rörelsen snyggare istället för att bli mer effektiv. Ni som läst min blogg ett tag vet att jag älskar att träna. Det är skönt efteråt. Jag går gärna på pass där jag slipper ha en spegel. Pilater, afro (beroende på tidpunkt dock) eller vattengympa är favoriterna. Speglar i omklädningsrummet får man stå ut med.

Jag klär mig ofta i tighta kläder för att se minsta lilla skravank och jag kan finna många! Mitt minspel känns påverkat eftersom jag speglat fram mina rörelser. Det käns konstgjort. Om någon skrattar åt en min eller ett sätt så påverkar det mig inte allt för mycket eftersom det inte är mitt rörelsemönster. Det är intränat för att se bra ut.

Egentligen är jag rätt van vid att det är så det är. Jag borde vara så pass van att det blivit en del av mig eftersom jag gjort det så länge jag kan minnas. Ändå känns det inte äkta. Jag skrattar och jag är glad, men det jag visar utåt är inte äkta. Förstår ni hur jag menar? Jag kan le inombords och skratta åt ett skämt, utåt sett skrattar jag och ler som teater, fastän jag känner samma sak som jag visar. Men rörelsemönstret är inte Maddo. Det är någon teater jag spelar. Jag visar hur någon annan tolkar mina känslor.

Det är svårt att beskriva och jag ljuger inte när jag ler, det är bara inte mitt leende...

Kanske är jag en teaterapa?

 

Sussi

12 juni 2010 11:35

Jag gör tvärtom istället..
Jag klär mig i bylsiga kläder så det ska synas så lite som möjligt och undviker speglar. Finns det en spegel framför ett träningsredskap väljer jag ett annat. Varför vet jag inte riktigt..
Däremot kan jag glutta lite när jag går förbi ett skyltfönster eller nåt liknande för att kolla hur klädseln ser ut.
Jag tror det är bra att kunna möta sig själv i en spegelbild. Det är modigt..

Kramisar

http://allt-om-inget.bloggagratis.se

 

Anna

14 juni 2010 00:11

Ohhh, precis som jag, fast jag klär mej inte i tajta kläder, utan tvärtom. Sen det här med falska leenden, det tar jag till både nu och då... Kramar, en massa kramar till Maddo!!

http://kavril.bloggplatsen.se

 

Vivi

14 juni 2010 08:44

Nu ahr jag också läst ikapp ;)
Jag känner igen det du skriver och speciellt från den tiden jag bodde i stlhm (inte för att det hade med sthlm som stad att göra egentligen :) ) jag tror det ibland handlar om att sätta upp en skyddsmur... inte vågade släppa folk för nära och även för att skydda mig mot kommentarer. Om någon sa att jag var en dum blondin behövde jag inte ta det så hårt... jag spelade ju den rollen...
Så småningom lär man sig fälla ned de där murarna, men man måste kämpa med det, ha orken och viljan ..
Jag tycker inte det är ett dåligt beteende egentligen, inte så länge man inte kan ta sig ur det eller tappar bort sig själv helt!

http://www.missvivis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggar inte här för närvarande.

En människa är så mycket mer än hon visar. I bloggvärlden är det väldigt tydligt. Man tror att folk skriver allt om ämnet de tar upp men visar inte allt. Allt passar sig inte offentligt, speciellt inte om man går ut med bild och namn. Därför blev jag...

Det är saker som händer nu men jag orkar inte skriva sakerna i bloggen för jag orkar inte behöva stå till svars för vad jag gör, inte gör, hur jag reagerar osv... Tack till alla stöttande kommentarer som jag inte svarat på. Jag orkar inte just nu. ...

Idag har jag återlämnat maskinen vi hyrde för gårdagens renovering hos svärmor. Jag har också satt upp julbelysningen på balkongen. Nu är jag helt slut. Detta är mer än jag gjort de senaste dagarna. Kanske vänder livet nu? Det finns planer på att han...

Blir renovering hos svärmor idag. Dagen är bättre än igår men dagarna är ändå jobbiga. Nästa vecka blir det ett steg i rätt riktning och sen är det bara vänta. Jag skriver i gåtor och jag är kass på att svara på kommentarer men så är livet just nu. N...