Vaknade halv fyra med jätteångest. Länge sedan jag hade sån ångest. Hade glömt ta min ångestdämpande medicin igår. Får ta mig igenom den här dagen och försöka klara av den så gott jag kan. Vila när jag får tillfälle.

Två inställda fikor på en helg. En per dag. Två inställda träffar med mammagrupper. Jag vet att det inte är mitt fel. Att annat kommit i vägen men det är svårt att tänka så när det drabbar en så ofta. Hjärnan säger åt mig att fortsätta försöka, hjärtat säger åt mig att ge upp, det är ändå fel på mig. Ingen säger vad jag gör för fel. Jag ska bara veta. Men jag vet inte. Det är så ofta. Alltid jag som frågar om träff. Alltid någon annan som avbokar. Hur vänder jag spiralen?