Världen är väl egentligen rätt stor? Varför känns den allt oftare som liten? Det känns som om allt har en koppling med än det ena, än det andra. När jag träffade J och Eddie visade det sig att Katarina och hon läser samma kurs. Nu är det några hundra som läser den kursen så det är inte helt otroligt egentligen, men världen krympte lite. Vad som är otroligt är hur det gick sen. Utveklingen i relationen med J. Det visar sig att vi har läst samma inriktning, inte samtidigt dock. Så jag, Katarina och J har alltså läst Kunskap och fantasi vid Göteborgs Universitet, nu krymper världen igen. När Katarina och J väl träffas (vid grillkvällen för två veckor sen) visar det sig att de går i samma klass just nu! Världen krympte just lite till. Nu kan man ju tro att det var allt. Nej nej nej, igår visade det sig att jag och J har gått i samma kör under gymnasiet. Hon har läst samma linje som mig på gymnasiet, fast ett år efter mig. Nu är jag ett år efter henne vid universitetet.. Haha. Men vi gick i samma kör i två år. I samma tonart dessutom. Vad är oddsen för det egentligen? Nej, min värld har blivit liten och plötsligt kan jag inte känna igen mig i Lasse-sången längre... Men ändå ler jag!

Solen skiner. Det är varmt. Tessan beter sig exemplariskt. Och jag mår bra. Njut av dagen! Glad påsk på er!

Katarina åker bort över helgen och jag har dubbla känslor inför det. Å ena sidan är det just detta som är underbart med att bo ihop: Det är så förbannat skönt att vara ensam!!! Men klart som korvspad att jag inte vill vara ensam hela tiden. Nej, detta känns nog mestadels bra. Hihi.

Sandra sover över hos mig inatt. Myspys. Hon kör sin egen terapi på mig. Jag har supersvårt för kramar med jämna mellanrum. Jag älskar kramar men ugh så kvävd jag kan känna mig av dem. Kanske något jag skriver mer om framöver men inte ikväll. Ska snart iväg och möta Sandra så blir det en kvällspromenad med Tessan.

Tidigare idag var Alexander och Sandra (!) här och vi åt tillsammans samt pratade lite om hur vi gör med projektarbetet. Mycket att tänka på. Sen var jag på intervju och nu är jag 450kr rikare (i presentcheckar) och det känns rätt bra. Wie! 50kr tillkommer högst troligt. Träffade en tjej där som jag gillade, vi bytte nummer, msn och facebook. Mycket trevligt. Bäst av allt: Hon bor två hållplatser bort men flyttar inom kort... till samma hållplats som jag!

Nej, dags att tänka på refrängen. Hmm, refrängen, denna har satt sig hos mig:

Man säger att en bild säger mer än tusen ord. Vad gör inte låten då? Låten är så personlig. Speciell och individuell.

"Men vem besitter förmågan att veta vad som ryms i en ny individ? Vem kan säga till någon annan hur lyckan ser ut?"

Jag har försökt blogga hela morgonen men det blir bara massa utkast. Inget jag blir nöjd med. Jag lever. Idag är egentligen en bra dag, jag har bara inte tagit tag i den ännu. För jag är väl egentligen den enda som kan påverka mina reaktioner? Därför går jag in med tanken om att varje dag är bra. Känner jag det inte så ligger det hos mig att finna det som får dagen att kännas bra. Ibland måste man be om hjälp, andra gånger behöver man träna, gå ut, kramas eller bara sitta ner en stund. Jag ska försöka finna vad jag behöver idag.

Insåg vad som drar mig ner. Kan däremot inte prata med alla om det och jag tror det är så att jag behöver få berätta om den situationen för någon. Någon som redan vet lite bakgrund. Minska risken för millioner frågor. Jag vill bara ha ut det och sen släppa det. Jag har haft detta gnagande inom mig en vecka nästan så nu är det dags att släppa taget.

Tills dess lyssnar jag på Magnus Carlsson/Barbados. När jag söker på YouTube ser jag hur sliskig Magnus Carlsson sett ut under åren. Det värsta är väl ändå att han alltid sett bra ut - för den tiden! Men... usch! 

Jag kanske borde ändra titeln till "Hur kommer vi se på oss själva om nio år?" för detta är nio år sedan: