Idag var det kalas för Björn och några nära intillfyllande släktingar. En rätt stor släkt har han och det är läskigt. Jag har svårt för familjer. Det är inte så att det någonsin gått dåligt men jag har lite typ...föräldrarskräck. C brukar säga såhär: Maddo, när har det någonsin gått dåligt när du träffat föräldrar? Och visst har hon rätt... Föräldrar brukar älska mig. Men tänk om det någon gång skulle te sig annorlunda? Varje möte bemöter jag som om det skulle vara det dåliga mötet. Så känner jag lite vad gäller släktingar överlag.

Idag var det dags för Björns släktingar att stöta på mig. Fullkomligt alltså! Jag menar... brukar man stöta på syskons kompisar? Eller rättare sagt: brukar man stöta på syskons kompisar vid första tillfället man ses? Jag förstår inte sånt där. Dessutom tycker jag inte att jag är särskilt mycket att hänga i granen. Jag dissar. Och dissar. För jag är då inte mycket att ha, jag är bara en jobbig liten tös som låter hård, är känslig som få men vägrar visa känslor. Jag ironiserar och skrattar bort det jobbiga.

Jag kan inte förstå hur man kan stöta på ett skal. Det är just så jag ser mig själv. Andra säger att jag ser bra ut och att jag måste inse det. Jag har insett det. Jag är ett fint skal med ett tomt inre. Det finns säkert någon som protesterar nu men så ser jag på mig. Det är mycket som ligger i mitt skal men det är inte okej att både se bra ut och ha upplevt allt jag upplevt. Därför förblir mitt utseende ett skal. Som gick ut på Park Lane med Björn tillslut.

Gammal bild från senaste Park Lane-besöket.

Bloggplatsen har gjort en del förändringar när man skriver blogginlägg, bra tycker jag! Det går nu att få en översikt hur blogginlägget kommer se ut i verkligheten. Det uppskattas. Det är väl de små sakerna i livet som gör skillnad? Hihi.

Utöver det har jag förbannat ont i en muskel under skulderbladet. Ni ska bara veta hur ont det gör! Snyft. Träning idag då. Det är nog det enda rätta för min muskel som troligtvis smärtar just av brist på träning. Men... aj.

Minns ni att jag tyckte att man ska säga att man tycker folk är snygga? Jag fick just en såndär upplevelse. Jag satt och chattade med en bekant som jag råkar tycka är snygg. Så kommer vi in på att han inte anser det själv. Vad var jag då på väg att säga? Jo! "Du vet väl att jag tycker..." Vaddå vet? Nää! Så jag frågade helt enkelt "Vet du att jag tycker du ser bra ut?". Så fick jag ju berätta att jag så gjorde och sa att jag  nu inte kunde träffa vederbörande för att jag  kommer bli generad. Så svårt var det. Jag  måste erkänna en sak. Om det inte hade varit för mitt tidigare blogginlägg så hade jag börjat frågan med: "Du vet väl.." Vad svårt det är att ge en sådan komplimang som att någon ser bra ut.

Det kom ett sms till min mobil från Kickan (http://juliusson.bloggagratis.se) idag:

Njut av din sista dag som tjugotre. Den kommer aldrig tillbaka hihi.

Jag tycker inte om att bli äldre. Jag accepterar det men jag tycker inte om det. Det har en del fördelar att bli äldre. Jag försöker se till fördelarna. Den största fördelen är att folk har mer förtroende för mig i och med att jag är äldre. Det gamla konceptet "gammal och vis" lever verkligen i oss, det om något är väl en diskurs?

Hur som helst. Jag har roligt ändå och ser tillbaka på mitt liv med ett leende på läpparna. För om inte allt det hade hänt mig, vem hade jag då varit idag? Jag trivs med mig själv. Det är nog också ett steg i att bli vuxen. Jag vill nog inte jämföra åldersfördelar med listor eftersom fördelarna med att vara ung faktiskt är fler till antalet. Men att vara ung innebär i regel att du varken trivs med dig själv eller accepterar dig själv som du är. Det gör det svårt att njuta av sina fördelar. Den största fördelen med att bli äldre är att jag njuter av de fördelarna detta innebär.

Kanske har mitt liv helt enkelt blivit bättre sen jag blev såkallat vuxen? Jag åker fortfarande som ungdom i kollektivtrafiken samt på tåg och flyg (upp till den dagen du fyller 26). I sinnet är jag fortfarande ung och utseendemässigt så uppfattas jag uppenbarligen som yngre. Enligt många av mina medelålders bekanta så är jag "mogen för min ålder" men mina jämnåriga vänner säger att de inte känner någon som är så barnslig som jag. Kanske ska jag återgå till Kernells teori att det gäller att finna balansen? Att kunna finna balansen mellan vuxen och barnslig. Att inte uppfattas som lillgammal eller fjantig utan något mittemellan. Att vara sig själv är ju att finna en balans mellan att leva ut det man vill samtidigt som man ser till omgivningen. Balansgång. Den där Kernell är nog rätt klok ändå.

Barnsligt kul att baka eller vuxet att ses för att fika?

Idag är det tvätt som gäller. Tvätta är något många tycker är tråkigt eller nödvändigt ont. Jag ser det som en tid för mig själv. Jag har ungefär en timme mellan gångerna jag ska ner. Jag kan klä mig fult när jag ska ner i tvättstugan och komma undan med ursäkten att alla kläder är i tvätten. Dessutom har jag alltid mycket valmöjligheter efter tvätten. Kläder att välja på alltså. Det är roligt.

Det finns helt enkelt saker som jag gärna gör istället för det jag inte är bra på, exempelvis slänga sopor. Haha. Utöver det så viker jag i regel tvätten nere i tvättstugan så jag slipper ha ren tvätt som dammar i hemmet. Superbra helt enkelt!

"Negativa sidor kompenseras med bra sidor - man kan inte alltid vara på topp!"

Igår skrev jag om hur viktiga komplimanger kan vara för personer (Se ut som 18 - Vacker och ungdomlig.). Därefter skrev jag hur glad jag blev över kommentarer och en av de kommentarerna jag fick på det inlägget var väldigt beskrivande. Många kände igen sig i inlägget och tyckte att det var bra att jag tog upp ämnet. På tal om den där kommentaren som jag fick av Sara (http://smuppra.blogg.se). Den såg ut såhär:

Situationen Sara beskriver tycker jag att vi ska tänka på. Det är inte självklart att de vackra vet om att de är vackra. Det kanske är rent kränkande att få höra "...men det vet du om" efter en komplimang. Hur menar jag då? Jo, om du lägger till "... men det vet du om" efter komplimangen så tror personen att du är den enda som tycker så. Hurdå menar du? Jo, ingen annan säger ju något så du måste ju ha fel om att den tycker som du gör! Visst hårddrar jag situationen. Men tänk på det nästa gång du ser en vacker människa. Ibland stoppar jag folk på gatan och frågar vart de köpt ett klädesplagg för att sedan säga att det var snyggt. Inte varje dag men ibland.

Kan man bli så glad av så små saker som en liten kommentar? Jaa, det kan man! Idag loggade jag in och hade tio kommentarer. Det är lycka på hög nivå. Det finns bloggar som aldrig får kommentarer. Jag var en av dem i flera år. En kommentar kan betyda väldigt mycket för dessa. Därför tycker jag att vi ska satsa på att leta upp en ny blogg och kommentera denna idag!

Dessutom funkar nu "kom ihåg mig" på bloggplatsen. Det är bra. Ni märker kanske att det är en bra dag? hehe.

Satt med Mr. T på msn förra veckan när han nämnde något om min header (eller.. ja, jag hade ingen header då) och kom med lite tips och idéer. Så på tal om att ta för sig eller utntttja. Jag passade på att utmana honom i att göra en header till mig. Jag ställde självklart höga krav på den. Han har skickat några exempel på bilder. Någon av de första ratades med en gång. Därefter gick det undan. Bilder skickades till höger och vänster och idag stod den klar.  Jag är sjukt nöjd med min nya header. Den känns personlig, stilren och snygg.

Lite obligatorsk information om headern och copyrighten:

Jag är fotografen till rosen, Andreas Suojanen till bilden på mig och Mr. T har som sagt komponerat headern. Ett bra jobb tycker jag som just upptäckt en ny sida hos Mr. T. Snabb och effektiv var han också. Jag kan inte annat än tacka och ta emot. Nu över till era åsikter! Vad tycker ni?