Jag tänkte att jag skulle upp samtidigt som Kryddan. Då får Tessan en fin promenad på morgonen och jag får en gemensam frukost. Superbra. Om det inte vore så att jag vaknade tio minuter innan han skulle vara på plats. Inte allt för lyckat när det tar en timme att åka. Men kryddan var ute på mindre än fem minuter. Det faktum att jag är med i bilden gör inte saken bättre. Jag hoppas det löser sig.

Tessan säger ju inte ifrån om hon behöver gå ut heller. På gott och ont. Men i morse hade det nästan varit bra om hon kommit och sagt till. Men i långa loppet är det nog bra ändå. Nu har vi varit ute på promenad och jag ska försöka få i mig frukost och tids nog även få på mig vettiga kläder. Mitt besök kommer först klockan 12 och det har jag inte försovit mig till ändå. Tur i oturen.

Hur kommer det sig att det blir en himla massa måsten så fort man ska göra något? Ska man bo, ja då måste man betala hyra. Ska man studera måste man klara ett visst antal poäng och dessutom skicka in en studieförsäkran för att överhuvudtaget få CSN. När jag gjorde mitt studieuppehåll fick jag hemskickat en studieförsäkran. Jäkligt bra i oktober. Not. Efter att ha vänt upp och ner på lägenheten så insåg jag att jag kan lämna den via hemsidan. Men vänta nu, vad var mitt lösenord nu igen? Testa skicka lösenord via e-post. Ingen hit. Måste tydligen registrera e-post för att det ska fungera. Haha. Sms då? Ja, där gick det bättre. Efter mitt kodsökande kan jag nu konstatera att jag gjort min första studieförsäkran via internet. Förut har jag alltid gjort via telefon.

Hur som helst så hade jag behövt ringa försäkringskassan, försäkringsbolaget och kolla om mitt namnbyte skulle kunna bli av. Det är kostnadsfritt att göra ett namnbyte. Därför behöver jag nog tänka igenom det en extra gång. Sen kostar det att göra nytt id-kort. Så kanske att jag ska passa på när mitt legitimation går ut istället? Kommer jag ihåg det tills dess?

Kåravin ska betalas också och hyresavin kom idag. Fick en smärre chock när jag såg summan. Tills jag insåg att vi är två som ska dela på kostnaden. Tack liksom.

Ni kanske undrar vad jag gör vaken? Jag får besök inatt. Inte personen bakom blombudet utan en kompis som ska sova här över helgen. Kände att det inte var någon idé att lägga sig när jag insåg hur mycket klockan var. Sitter här och funderar på om jag ska börja sy den där lilla påsen jag tänkt sy eller om jag ska spela spindelharpan en gång till... Än en gång ställs jag inför frågan Nöje eller nytta? Kan man inte bara få...göra?

Sist jag kände alla måsten slutade jag sminka mig.

Sen dess har jag inte sminkat mig. Otroligt men sant!

På bilden är jag utan smink.

Fån början skulle min söndag vara ledig. Egen tid med Tessan. Sen fick jag förslag om frukost med en kompis. Roligt tyckte jag. På morgonen får jag veta att denne ska iväg med en annan kompis. Senare säger vi. Nu kan personen inte ses. Ont i magen. Ja, jag kan inte annat än känna mig lite nere. Det känns som om hela min dag gått åt att ändra planerna för att det ska passa med min kompis. Jag kan inte riktigt släppa den känslan och det stör mig! Det är också en dag jag inte orkar med bloggar som skriver om något negativt så jag undviker sånt idag. Är inte alls på humör. Vill bara lägga mig ner under täcket och tycka synd om mig själv. Himla tur att jag har Tessan som gör att jag inte känner att jag går ner totalt. Kände mest för att få ur mig all skit jag känner nu.

Det har hänt bra saker idag. Jag fick ett lakanset av Katarina, vi köpte en hundsäng till Tessan och jag har ätit min favoritchoklad: Tupla. De som gillar Tupla har nog förstått vart jag har varit redan. För er andra: Rusta! Det är den enda affären, vad jag vet, i Sverige som säljer Tupla. Jag älskar den. Mums. Min akilleshäl.

Tyvärr hade de inte det vi var där för att kolla på: En reflexväst, klosax och rosa bajspåsar. På tal om rosa har jag sett en rosa sele jag vill ha till Tessan för 149 kr (jag tror hon ska ha large? Hon hade storlek 5 på sele när vi kollade i djuraffären igår). Jag vill hellre ha sele än strypkoppel som hon har i dagsläget. Det kallas väl halvstryp när det finns en sak som gör att det inte kan dras åt helt?

Även Tessan är trött idag.

Jag måste bara säga att jag saknar Kickan (http://juliussion.bloggagratis.se) något otroligt. Hon har åkt upp till Aridsjaur och har varit borta hela december... Hennes mamma kom ner i mitten av november så jag har inte träffat henne på nästan två månader och jag har abstinensbesvär. Visst sms:ar vi men det är inte samm sak. Jag saknar att ha någon att prata med. Jag har folk att prata med, inte så. Men man pratar om olika saker med olika vänner. Jag behöver Maddo-och-Kickan-snack. Nu. Därför tycker jag att hon ska komma tillbaka!

Jag och Kickan på väg till modevisning.

Jag och Kickan på Valand.

Varför lyssnar du på musik? Har du någon speciell musiksmak? Favoritartist eller favoritgrupp? Kanske har du fler favoriter? När du lyssnar på musiken är det självklart att du gillar den.

Jag och Nina lyssnar ofta på musik ihop. Vi har lite samma musiksmak. Westlife är ett av många gemensamma artister/musikgrupper vi tycker om gemensamt. Nina kan alla låtar med titel. Inte så att jag inte vet vad låtarna heter, men hon har stenkoll på vad titeln är och hur texten går. Hon har lusläst CD-häftet som hon får med CD-skivan.

Jag däremot lyssnar på en ny skiva flera gånger i rad. Tills jag har stenkoll på hur låtarna börjar och slutar. Och hur den är i mitten. Jag söker hur låten går. För mig är det viktigt att känna ordningen. Jag lyssnar in tonerna. Så fort en låt är slut börjar jag nynna på efterkommande låt. Om någon säger låtens namn börjar jag sjunga eller så hör jag melodin i huvudet. Det är inte allt för sällan jag har problem att koppla låtar med artist eller låttitel. Titeln och artisten säger mig helt enkelt ingenting! Vissa låtar har en helt självklar titel som faktiskt återkommer i låten. Ett Westlife-exempel är "flying without wings". Visst kan jag text på många  låtar, men jag reflekterar inte över den på samma sätt som Nina.

Det positiva med min och Ninas olikheter när det kommer till musik är att jag har stenkoll på hur låten går medan hon har stenkoll på resten. Jag vet i regel vart kören tar vid, hur höjningen går och vart de sänker sig. Inte överdrivet direkt, jag kan lite text och vissa låtar och grupper kan jag. På senare tid har Nina börjat pränta in artist- och gruppnamn i huvudet på mig så helt omöjlig är jag inte.

Varför skriver jag nu om skillnaderna i hur vi lyssnar på musik? Jo, jag får många gånger frågor om mina favoritartisters texter. En gång fick jag frågan om Westlife bara gjort kärlekslåtar. Jag vet faktiskt inte, jag tror det eftersom det är något de fått kritik för. Men helt säker är jag inte. Då tror folk i regel att Westlife inte alls är mina favoriter. Men jag älskar att se deras rörelsemönster, hur ser de på sina fans? Men viktigast av allt: Hur låter dem?

Visst finns det musik som jag kan texterna på och där texten utgör en större del av låten. Där texten faktiskt är A och O för att låten ska bli bra. Båtlåt med Robert Broberg är en sån, likaså likbil som är fantastiska ord-vits-låtar. Det är rätt typiskt Brobergs låtar.

Jag kan alltså inte säga att jag är på ett direkt sätt, men jag är mer åt det hållet att jag lyssnar på melodier mer än texter. Har du funderat på varför du lyssnar på en viss musik?

Musiken är mitt liv.

Kategori: Åsiktsbanken.

Jag tänker på alla som faktiskt haft lite tjafs och stök under julen och som alltid säger eller tänker lite (väldigt) irriterat: "och på självaste julafton?!" Ni är inte ensamma! Jag skulle vilja träffa en familj där allt alltid är frid och fröjd. Jag skulle nog vrida upp och  ner på hela den familjens värld. För många gånger är det familjer som helt enkelt går omkring och är rädda för att säga sina åsikter.

Det kanske inte verkar som det, men jag var i många år rädd för att säga ifrån till min pappa. Jag har bearbetat det genom terapi men erkänner att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till honom. Med det vill jag säga att det inte är lätt att bryta det beteendet.

Hur som helst har jag insett att man kan få en fröjdefull jul, genom att helt enkelt acceptera att allt inte kommer gå som man tänkt. Kanske behöver vi diskutera igenom våra förväntningar på julen? De kan se olika ut även om man har firat tillsammans i alla år.

Ja, det är inte lätt det där med julefriden. En helt perfekt dag existerar inte men vi väljer faktiskt själva vad vi vill fokusera och tänka på. Jag menar inte att vi ska skita i allt dåligt som händer. Absolut inte. Men vi kan välja hur mycket energi vi vill att det ska ta från oss.

Ibland behöver jag bli påmind om att saker tar lite mer energi än jag tänkt. Jag  är inte den bästa av människor vad gäller detta fenomen. Tur att jag har vänner som säger till mig att "ja, du har sagt det" eller "Maddo, jag orkar inte höra mer om det..." Annars hade mina vänner gått och irriterat sig på mig och det där lugnet hade aldrig infunnit sig.

Inlägg relaterat till detta: En annan typ av hysteri.

Kategori: Åsiktsbanken.

Inspiration: Mina tolkningar av era fantastiska bloggar, vännernas julberättelser men även Mia Törnbloms böcker om självkänsla och Christer Olssons bok Vart är du på väg och vill du dit?

I mitt kommande yrke som lärare kommer jag ständigt möta människor som tror att jag passar barn. Det går nog inte att undvika, tyvärr. Men jag vill ändå poängtera att det inte är barnpassning jag håller på med! Jag hoppas att jag kommer bli en grym lärare. Visst kan jag inte passa för alla barnen jag kommer möta. Jag hoppas att jag kommer nå fram till alla - någon gång. "Det viktiga är inte att alltid se alla barn utan att se alla barn någon gång" var det en föreläsare som sa på universitetet en gång. Tror bestämt det var Eva Johansson. Så om jag når fram till varje barn en gång är jag nöjd.

Nu blir nog alla föräldrar nervösa och undrar vad det är för blivande lärare som sitter bakom denna datorskärm. Jag är en blivande lärare som inser mina begränsningar att se 20 barn hela tiden. Vi är vanligtvis tre pedagoger (jag skriver pedagoger eftersom det i regel är två lärare och en barnskötare i Göteborgsområdet, i Stockholm hade vi två barnskötare och en lärare) och 17 barn på en syskonavdelning (3-5 år). Vi kan omöjligt se lilla Lisa hela tiden för det betyder att vi missar 16 andra barn. Därför håller man en "översiktskoll" då man har lite koll på alla samtidigt. Men hur bedriver man då pedagogisk dokumentation? Jo, en dag väljer jag att titta på Lisa lite extra, kanske ta ett kort eller fråga hur hon tänkte när hon målade, bakade, lekte eller byggde. Nästa dag tar jag Kalle. På så sätt kommer jag tillslut ha sett alla barn. Någon gång.

Detta var en kort introduktion i arbetet på förkskolan. Förskola är komplext och många saknar kunskapen om att det faktiskt är lärare som arbetar med barn mellan 1-5 år. Lärare med lika lång utbildning som de lärare som finns i tidigare åren i skolan (åk 1-6). Jag vill öka denna kunskapen och önskar att media kunde ha de korrekta termerna i våra nyhetsreportage och -artiklar. Jag önskar också att våra politiker skulle kunna använda det uttryck som jag idag lärde mig funnits sen 1979. Vilket betyder att jag inte tilldelat er rätt information när jag skrivit 1994 (då förskolan blev del av skolan och fick en egen läroplan). Förskola heter det alltså sen 30 år tillbaka i tiden. Kanske är det dags för oss att vakna upp?

Jag såg en namninsamling för oss som vill öka förståelsen för mitt blivande läraryrke och som vill få den korrekta benämningen att etableras. Namninsamlingen finner du här. Detta är en fråga jag brinner för och som är viktig för mig. Det är inte bara ett ord, det handlar om läraryrkets status och barnens värde som individer istället för att bara bli sedda som en grupp.

För tidigare inlägg (på denna blogg) om detta ämne:

> Hur jävla svårt kan det vara?

Kategori: Åsiktsbanken.

- Jag kan inte.

- Jag vet inte hur man gör.

- Nej, det går inte.

Det finns en sak som irriterar mig mer än något annat. Det är folk som tror att det inte går. Javisst, jag använder också den ursäkten ibland. Jag är inte bäst, även om jag självklart är grym. Haha. Nej, men allvarligt. Jag tror på att allt går. Ingenting är omöjligt (någon annan än jag som tänker på Gunde Svan nu?). Vill du äta bättre? Ja, då går det! Vill du träna mer? Ja, då går det! Jag säger inte att det är enkelt, för det vill jag verkligen inte påstå. Jag vill heller inte påstå att du möjligtvis kan komma att förlora något annat på vägen.

Det handlar om prioriteringar. Du kan inte prioritera allt i livet men du kan välja vad du prioriterar. Förut har jag prioriterat mina vänner. Nu prioriterar jag mig själv, jag försöker få en balans mellan arbete, vänner och träning. Min största satsning när det kommer till mig själv är träningen. Den tar ett par timmar i veckan, det ska jag inte skjuta under bordet med. Men det är å ena sidan jobb, å andra sidan ett sätt för mig att känna att jag duger och... träningen har många för- och nackdelar, både privat och i arbetet. Jag väljer att se fördelarna.

Det har givit mig en viss distans till mina vänner. Jag är inte tillgänglig för mina vänner hela tiden. Att inte ha tid till sina vänner hela tiden kan både förstöra och stärka banden i en relation. Det har jag fått erfara under hösten. Minns ni att jag skrev hur jag kröp på väggarna i början av mitt studieuppehåll? Jag var tvungen att träffa folk, få bekräftelse och göra saker. Hela tiden. Idag går det hur bra som helst att ha en lugn dag. Jag får ut energi ändå, genom träning. Om jag inte tränar så klättrar jag på väggarna.

Vart var jag  nu? Jo, jag trodde tidigare att jag behövde någon att träna med för att finna motivationen till att träna och få den kropp jag ville ha. Visst jag har inte uppnått det resultat jag vill ha men jag har förlikat mig med tanken på att det kanske inte går. Mitt liv har blivit mer likt det jag önskat mig. Ett liv som innefattar att jag kan gå och träna - själv. Jag har en sundare inställning till livet och en viss distans till mina vänner. Jag måste inte umgås eller prata med mina vänner på samma sätt som tidigare.

Visst behöver man en spark i rumpan ibland men då är man medveten om det. Jag skrev exempelvis i min ansökan till Fysiken att jag ville ha jobbet för att jag då inte skulle ha någon ursäkt att inte träna. Det har jag inte heller. Jag har fått min spark i rumpan eftersom jag fick jobbet. För att få sparken för att komma igång måste man be om den. Gå inte omkring och tro att sparken kommer av sig själv eller att ditt mål inte kommer kosta något annat i ditt liv. För varje prioritering du gör kostar en annan prioritering. Enkel matematik. Att vi inte har all tid i världen kan nog de flesta hålla med om. Så fort du prioriterar en sak, tar du tid från något annat. Sen kan man ställa sig frågan om det är rätt eller fel? Ja, det är upp till dig själv att avgöra. Personligen har det givit mig otroligt mycket att prioritera träningen. Det har givit mig en distans till mina vänner och stärkt vissa band. 

Nästa gång du säger att du inte kan komma igång med något eller säger att det inte går och att du inte vet hur man gör då vill jag att du tänker på Gunde Svan: Ingenting är omöjligt! Säg hellre att du inte vill, har lust eller orkar. Det är mer ärligt - mot dig själv! Om du bestämmer dig kommer du få reda på hur (för då frågar du någon som vet) och du kommer inse att det faktiskt går - om du ger de tid och visar att du vill.

Kanske var detta inlägg rörigt men jag var tvungen att dela med mig av mina åsikter. Ett självklart inlägg i: Åsiktsbanken.