Jag har drömmar. Visioner. Önskningar. Jag önskar att jag en dag ska bli förälder. Till denna önskan hör att jag faktiskt vill ha en partner framöver. Jag trivs som singel, det gör jag verkligen. Men när man inser att gamla klasskompisar börjat skaffa barn och jag står här som singel känner jag att jag inte kommit någon vart. Det faktum att jag visst kommit långt i livet och i många fall längre än mina gamla klasskompisar är inget jag riktigt kan se. Just nu ser jag de där som har ett fast jobb på någon kommunal arbetsplats, som har sin partner och barn. Egen lägenhet och uteplats. Ja, visst verkar det väl idylliskt?

Många gånger har jag gått i klasser med en idyllisk familjesituation. Jag misstänker att det inte alltid är guld och gröna ängar men det är så de får det att framstå. Något som präglat mig. Man pratar inte om hur man mår, det är tabu.

Jag har erfarenheter som jag är glad över att ha men jag har fortfarande demoner att arbeta med. Kommer jag någonsin känna mig smal? Kommer jag någonsin kunna älska utan rädsla? Kommer jag kunna tillåta mig att bli älskad igen och hur gör man det? Jag vill inte ha första bästa. Jag vill ha någon som vill ha mig. Som ser till att skaffa mitt nummer för att denne VILL ha kontakt med mig. Jag vill ha en partner som verkligen visar att den vill. Ingen som är allergisk mot hund för Tessan stannar med mig! Alltid.

Idag känner jag att jag önskar mer än jag har. Jag fick kontakt med en gammal klasskompis och han tyckte att jag gått och  blivit... het. Ja, det var ju trevligt. Dåligt självförtroende, en spräckt självkänsla och hårt arbete är det som krävts för att jag ska komma hit. För visst är det väl så att utsidan spelar roll? Varför skulle det annars vara så att det första man frågar efter är en ny bild på personen?

Ständigt försöker jag se till individen men jag kan inte påstå att jag vänder mig om på stan och säger "oj, så trevlig han såg ut!" för det blir snarare "oooh, spana in den rumpan!!!" för att sedan klaga över alla killar som spanar in min häck och mina bröst. Det är väl ändå så det ska vara...?

Jag har gjort så bra jag kunnat på skolarbetet och skickat in det. Kanske bör kolla på kompletteringen nu?

Pernilla kommer hit idag, vi skulle haft hunddejt men Max haltar så det blir istället en kortare dejt med Pernilla. Kanske finner jag motivation till att träna i eftermiddag?

Nu ska jag ringa om jobb. Det verkar som om jag, än en gång, fått ett tredje jobb. Denna gång är det inte heltid utan endast 90 min/vecka. Det går nog lite bättre än det förra. Jobbet har jag hunnit diskutera, få, förlora och återigen få. Kändes konstigt när chefen ringer tillbaka och säger att hon hade missförstått och gjort fel. Bra men konstigt. Helgen var lite präglad av att jobbet försvann framför ögonen på mig lördag morgon.

På tal om jobb har jag mailat lite med en tjej på fysiken som kan tänka sig att hoppa in någon lördag vid behov för min del. Det känns bra. Denna vecka tar Sandra mitt vattengympapass för jag ska äta våfflor med Nina (det är hälsa om något!). Vid närmare eftertanke behöver jag nog träna idag. Kanske imorgon också? Sandra har ju a-box på tisdagar.

Men först ska jag passa på att äta något så jag orkar cykla och möta Pernilla idag. Jag ser ljusglimtar men helgen präglades av jobbförlusten och att jag inte gjort klart skolarbetet. Nu är skolarbetet klart, mensen över och jobbet räddat. Kvar är: Föra över bilder från kameran så ni kan få se lite bilder. Det har jag tänkt i en vecka, händer något då? Nä. Snart kommer pengarna också och  än en gång fachineras jag av att man  kan leva så bra utan pengar (hade glömt skicka in timrapporter så det var endast CSN som kom). Men nu kommer snart pengar åter. Sparkontot ska fyllas upp inför sommaren. Ny hundmat köpas och för Katarinas skull bör vi införskaffa en skoförvaring, hon får snart tuppjuck på mina skor.

För min skull hade jag velat fixa i förrådet. Ta ner skiten som ska till förrådet. Finna en balans i diskandet. Hitta en lösning på hur badkar och handfat blir och förhåller sig rena och... Jag behöver någon som gör de tråkiga hushållssysslorna. Att bli rik kanske inte är en så dum plan ändå?

Kramar... dessa underbara, fantastiska och läkande kramar. Är det inte otroligt hur mycket en kram kan göra? En kram kan vara svar på en fråga, det kan vara det som får dig att orka vidare i en tuff situation och det kan vara den enda tröst du behöver när det trots allt går åt helvete. Det kan också vara det värsta du vet om. En kram och du känner dig instängd. Trängd. Tvingad. En kram kan kännas som ett övergrepp. Kanske låter det konstigt men många lever i en värld där en kram betyder övergrepp. Det kan vara minnen från ett tidigare övergrepp, skräcken för närhet eller något helt annat.

I mitt fall har det nog mer att göra med tidigare erfarenheter och skräcken för att bli trängd i ett hörn. Tvingad till något jag inte vill. Det är först på senare tid jag tillåtit mina vänner att sova i min 160-säng. Tidigare var det extrasäng som gällde. Undantagen var: Dejter och sambo/partner. Jag vet inte varför kramar kan vara så jobbigt. Jag kan bara spekulera. Det finns saker jag varit med om i livet som kan sätta sina spår. Det finns spekulationer om vad jag varit med om som barn vilket också kan sätta spår. Kan min mammas tvångssjukdom ha med saken att göra? Som sagt: Jag kan bara spekulera.

Nu är det säkert många som funderar över detta för jag älskar ju kramar? Ja, precis. Jag älskar kramar. Hur går det ihop med jobbiga erfarenheter? Jag älskhatar kramar. Det är det bästa och värsta jag vet. Jag känner mig lätt trängd, olustig, rädd och allmänt obekväm i en kram. Samtidigt kan en kram kännas befriande, varm och peppande. Jag vet inte hur din kram känns just idag. Känns den annorlunda beroende på tidpunkten? Det värsta jag vet är att få en kram. Det bästa jag vet är att få en kram.

Jag förespråkar kramarnas läkande kraft. Jag tror att beröring är livsviktigt (det finns det studier som pekar på också). Därför tvingar jag mig ofta att bli kramad och att kramas. Jag funderar ofta på om jag anses vara hård, om folk inte vågar krama mig eller om jag helt enkelt utstrålar någon form av "krama mig inte". Kanske utsrålar jag motsatsen men min största skräck är att:

- Inte kunna stå på mig

- Bli överkörd

Det i kombination med rädslan för att bli kramad och inte bli kramad gör att jag emellanåt känner mig som en överspänd Maddo. Utan kramar känner jag mig tom men med dem känner jag mig överkörd. Nu återkommer vi till Kernell: Att finna balansen!

Igår var jag effektiv. Jag bestämde mig för att ha en Maddo-dag. En tanke jag haft om söndagarna redan från början men aldrig riktigt tagit tag i. Kanske var det en gräns jag sprängde igår?

Jag sökte sommarkurser helt utan att någon puchade på mig. Jag är lite stolt över mig själv. Kollade även på sommarjobb. Jag sökte ett sommarjobb och sparade några jobb som jag ska kolla vidare på.

Idag bär det av till Stenungsund för att äta lunch med Gammelsmurfen. Det var länge sen vi sågs nu. Vi har sällan tid att tjöta eller chatta heller så det ska bli skojjigt att ses igen. Lite nervöst att åka så långt bort. Men på ett positivt sätt.

Försöker peppa mig själv att komma ut på morgonpromenad med Tessan. Det var inte lätt att komma upp i morse så jag tog en Maddo-morgon med ett bad där jag skrubbade kroppen. Siktar på en 40-minuterspromenad idag.

Jag vet att många funderar över sina bloggar och existensen av dessa. Jag måste erkänna att jag själv funderar på varför jag bloggar. Det har nästan blivit mer av en vana än av nöje numera. Mitt första blogginlägg skrev jag den 5:e juli 2000. Snart är det tio år sedan. Kanske är det dags att se över anledningen till bloggandet? Jag älskar att skriva men bloggandet har blivit mer än bara skrift den sista tiden. Det är en social grej. Man kommenterar, får kommentarer och allmänt lever på bloggen. Jag älskar det samtidigt som jag hatar det.

Kanske är det dags att lägga undan

datorn och satsa på det verkliga livet?

Har det med testosteron att göra att män slåss? Eller har det med uppfostran att göra? Jag menar egentligen inte att ha en genusdebatt utan jag vill mest belysa att män i regel är de som säger sig vela slå till folk som gör orätt eller irriterar dem på något sätt. Varför tar jag upp det? Jo, jag har en del killkompisar som ofta säger "...att jag inte slog till honom" eller saker i den stilen. Ibland kommer det även som ursäkt för att de säger sig ha varit osociala eller otrevliga mot mig.

Vi vet att killar får testosteron i kroppen, då får vi väl lära dem att leva med det! Hur hanterar man en kropp med mycket testosteron? Fast jag tror ändå inte att det enbart handlar om det. För många killar kommer i skymundan i denna diskussion. De som inte slåss eller hotar med att slåss. Vad händer med de männen? Förutom att de är gifta, förlovade eller lyckliga sambos, helt enkelt upptagna.

Det klagas ofta på att kvinnor har dåligt humör en gång i månaden. Trots att långt ifrån alla som är det. Vi har en accepterad anledning. Likväl är det något killar driver med. Vi kanske ska börja driva med killars lust att slåss? Eller deras sexbehov (det är väl också testestoronet?) som de anser sig ha. En kvinna som inte har sex eller diskuterar sex är pryd. Det finns tyvärr inget mellanläge för nästa steg är att man är för öppen (det är ju okvinnligt!).

Enligt diskussioner är det lättare att umgås med killar. De är mer rakt på sak och ärliga. Tydligen snackar de mindre skit. Jag håller inte med. De snackar om andra saker. Vem bryr sig vem som gjorde sista passningen i fotbollen eller vems fel det är att Sverige inte gjorde mål mot ett annat lag? Jag bryr mig precis lika mycket som "genomsnittsmannen" bryr sig om Victorias bröllop, vem bryr sig om vem som syr hennes klänning och vad henens ring kostade? Det är otroligt många män som gnäller ett bra tag efter en förlorad match. Vilka kvinnor driver om eller klagar på det? Nej, vi accepterar olikheterna till skillnad från män som a) slår till, b) försöker hålla humöret i schack för att inte slå.

Testosteronet kanske kan få honom att slå någon i publiken?

Får han möjligtvis estrogen för att lugna ner sig?

Ja, jag provocerar. Samtidigt kan jag inte säga annat än att jag tycker det finns sanning i mitt uttalande. Och undantag.

Jag har försökt blogga hela morgonen men det blir bara massa utkast. Inget jag blir nöjd med. Jag lever. Idag är egentligen en bra dag, jag har bara inte tagit tag i den ännu. För jag är väl egentligen den enda som kan påverka mina reaktioner? Därför går jag in med tanken om att varje dag är bra. Känner jag det inte så ligger det hos mig att finna det som får dagen att kännas bra. Ibland måste man be om hjälp, andra gånger behöver man träna, gå ut, kramas eller bara sitta ner en stund. Jag ska försöka finna vad jag behöver idag.

Insåg vad som drar mig ner. Kan däremot inte prata med alla om det och jag tror det är så att jag behöver få berätta om den situationen för någon. Någon som redan vet lite bakgrund. Minska risken för millioner frågor. Jag vill bara ha ut det och sen släppa det. Jag har haft detta gnagande inom mig en vecka nästan så nu är det dags att släppa taget.

Tills dess lyssnar jag på Magnus Carlsson/Barbados. När jag söker på YouTube ser jag hur sliskig Magnus Carlsson sett ut under åren. Det värsta är väl ändå att han alltid sett bra ut - för den tiden! Men... usch! 

Jag kanske borde ändra titeln till "Hur kommer vi se på oss själva om nio år?" för detta är nio år sedan:

Det är mycket som är nytt nu. Jag köpte ett fint nattlinne på H&M i torsdags. Så skönt med ett nattlinne som håller undet bysten. Eftersom jag är storbystad är de inte direkt på plats hela tiden. Detta nattlinne är supersött och skönt. Tummen upp helt enkelt!

Nattlinnet från H&M 149 kr

Ny kurs har vi också. Fysisk aktivitet så denna vecka har inneburit 11,5 timmars träning på fyra dagar (tisdag-fredag). Gissa vem som sov gott inatt?

Mitt besök från Gävle blev lite sen natten till fredag och kom därför först på fredagen (igår). Vi var nog lika trötta båda två för efter middagen var det bara ut med Tessan och sen sova som gällde. Eller ja, jag fick massage först. Mina axlar känner av träningen kan man ju lugnt säga. Haha.

I morse tog jag en skön lång promenad med Tessan. Skön på så sätt att vi träffade folk som ville träna på möten. Sen måste jag erkänna att jag förbannar mig över slasket. Det finns inga skor som funkar utöver gummistövlar och hur skoj är det i långa loppet? Halt är det också och då fungerar inte gummistövlar. Inga kängor äger jag heller. Det är min tur att gnälla över vädret nu. Men jag accepterar det, jag måste ut ändå. Torka en genomblöt Tessan och hitta nya vägar än de vi brukar gå för där är det två dm högt vatten. Nu har jag gnällt klart!

Godmorgon-frisyren! Sexigt va? Haha

Jag har insett att jag inte har förutsättningarna för att ha en kontinuerlig träning. De med bäst förutsättningar är de som har vänner som tränar. Visst har jag vänner som tränar men inte allt för många och vi tränar inte samma sak/på samma gym. Men jag fortsätter träna. Jag älskar min träning och vet att jag mår bra av det. Lite motigt är det ibland dock! Jag har också märkt hur man umgås med och pratar mer med de vänner som tränar. Det blir som en ny form av vänskap. Inte så att de icke-tränade vännerna inte är vänner, vi har dock en sak som inte är gemensam men som är viktig för mig och mitt välmående.

Däremot har jag fortfarande fördommar mot folk som tränar och äter "rätt" hela tiden. Jag är ytterst kritisk till livsmedelsverkets teori om "bra mat" och e-tillsatser. Jag tror att en dag utan aktivitet är viktigt emellanåt samtidigt som jag anser att det är viktigt att få äta vad man tycker om. Jag råkar tycka om den mat som anses vara nyttig. Jag gillar de flesta grönsaker, frukter och bönor. Nyttigt är ett relativt begrepp! Men trivs människorna med det så ska de självklart leva så. Man hittar sitt eget sätt.

Glömde nästan berätta att jag är med hos Vivi och tävlar om ett par supersöta örhängen! Läs mer hos henne: TÄVLING!!!

Jag är helt slut i kroppen. Det känns som om allt jag säger missförstås. Jag har förstått att vissa tagit åt sig personligen av min blogg. Min blogg är ingen vetenskap. Det är en ventilationsbank. Med tidigare inlägg menar jag inte att folk ska sluta gnälla eller inte vara sig själva utan jag menar att vi väljer vart vi lägger vår fokus och jag vill inte lägga min fokus på det som är dåligt med snön.

Nästa vecka ska vi åka skridskor med klassen, det blir spännande! Sen ska vi träffas i projektgruppen och bara ha trevligt, äta gott. Det lär bli trevligt!

Denna vecka innehåller massor av moment och det stressar mig lite. Samtidigt som jag tycker om att ha massor av moment. Därför måste jag försöka se positivt på det. Jag vill ju inte bara vara med mig själv. Nog för att jag faktiskt tycker att den där Maddo är rätt okej att umgås med. Det blir lite enformigt i långa loppet.

Tessan sov i princip hela natten hos mig. Myyys!