Minns ni att jag berättade att jag och Nina hade pratat? Samtalet som tillslut bara spårade ur (Ett samtal kan betyda mycket). Vi pratade ju faktiskt om något mer än ingenting. Samtalet började med strålande nyheter från Nina. Detta i kombination med att jag tänkte på henne när jag hittade min autografsamling från tonåren (Westlife bland annat). När jag hittade ett kort på mig och Mark från Westlife som var signerat var det självklart att jag tänkte på henne. Blev varm inombords när jag såg bilden på mig och Shane, också den signerad.

Vad var den goda nyheten då? Har ni inte förstått det? Ni får en ledtråd till: 

Nu borde ni förstå att Westlife släpper en ny CD. Detta är en singel från skivan. Singeln heter What about now och kommer från skivan Where we are. Vi är i extas! Jag kan inte annat än få gåshud när jag hör detta. Jag älskar deras musik. Deras röster och deras utseende. Jag är fortfarande ett Westlife-freak. Gissa vilka som sitter bänkade framför Nyhetsmorgon på söndag? Precis! Jag och Nina. Sådeså! Hihi.

Ibland blir ett samtal längre än man tänkt sig. Ibland blir det även flummigare än man tänkt sig. Som mitt samtal med Nina nyss. Hon ringde för att berätta underbara nyheter som passade in i mitt rens (rensade grejjor hemma). Det var en superbra koppling och sen var samtalet igång. Tillslut fick vi ringa på hemtelefonen för batteriet tog slut på mobilen. I slutet av samtalet skrattade vi bara. Samtalet kan sammanfattas såhär:

- Har du koll på klockan nu? Frågar Nina

- Nej, svarar jag.

- ... nehe! den är halv tre nu. Jag tänkte på att du sa att du skulle jobba..!

Jag gillar och har saknat denna typ av samtal med Nina. De påminner mig om gymnasiet som var en underbar tid i livet. Nu ska jag iväg och jobba lite. Glöm inte: Ett samtal kan vara guld värt - även om det handlar om ingenting.

Idag har jag varit hemma rätt mycket och det ger mig tid att fundera en hel del. Jag fick exempelvis veta att en av mina vänner skaffat tjej. Jag är riktigt glad för deras skull och det är de verkligen värda. Sen kommer frågan till mig: När ska du skaffa pojkvän? eller Hur går det för dig på kärleksfronten? Jag är singel och om jag inte sagt något annat innan dess så är jag högst troligt detta fortfarande!

Till saken hör att jag gillar mitt singelliv. Jag trivs med att inte vara tillsammans med någon för att vara tillsammans med någon. Jag känner inget större behov av sex heller och att ordna sex är lättare än man tror - även om man är singel (kanske till och med lättare då?). Och vem har sagt att jag vill ha pojkvän? Kan man inte bara fråga om jag skaffat partner? Eller nej, glöm det. Fråga inte! Om jag dejtar kan du fråga men nu gör jag inte det.

Killar går runt och tror att jag förälskar mig i dem stup i kvarten så numera är mina enda säkra kort: killar med fast partner. Gärna med barn som inte är spädbarn. Eller folk som säger sig vara lyckliga singlar. Liksom jag. Problemet är väl oftast att killar mest bara säger det för att vara mer attraktiva. Visst finns det folk som ser mig som intressant och som jag tycker om. Men inte på det sättet.

I Sverige är det fel att prata med killar i mer än tio minuter för då är man ute efter ett förhållande. Jag letar efter.. eller, nej jag letar inte. Men om jag träffar en kille så är det viktigare för mig att jag och denne person kan prata. Konversera. Om det leder till något om ett halvår eller ett år, kanske två. Ja, då är det då. Kan man inte bara leva här och nu?

Jag tror man måste ha framtidsplaner men jag tror inte man behöver ruta upp sitt liv. Jag ville vara en ung mamma, jag ville plugga först efter jag hade fått barn. Se som det gick. Nu sitter jag här och pluggar utan barn och inte fasiken blir jag ung mamma heller! Men jag är nöjd som det är. Kan jag inte få slippa de frågorna? Jag vill ha barn, jag vill ha jobb och någon gång vill jag också gifta mig. Men just nu lever jag här och nu och det viktiga för mig är att finna någon som också gör det. Oavsett om det är vänskap eller partner. Någon som har tålamod nog att leva med en person som mig. En tjej som inte kan ge några klara besked, som inte vill ha ett förhållande utan som faktiskt vill ha ett bra umgänge. Inget sex utan en fika på stan, en samtalspartner, någon att festa med.

Så fort jag säger ifrån får jag höra Har du inte fått något på länge? Skillnaden om jag har partner är: Har du mens eller? Kanske har jag bara en bad day? Eller är irriterad? Jag har inte sexbrist eller något annat påhitt. Det är verkligen bara påhitt. Vi bildar våra behov. Jag vill inte vara slav under mina behov. Vissa dagar mår jag bra, andra inte. Vissa dagar vill jag ha en partner men allt som oftast trivs jag med singellivet. Allt detta grundar sig i en fråga jag får allt för ofta: Hur går det med kärleken då? Kort och gott: Har jag inte sagt att jag träffat någon så har jag högst troligt inte träffat någon. Frågorna är bara otroligt påfrestande att höra och man känner inte sällan att det är fel att vara singel.

En lätt kyss - utan baktanke.

Jag har fått mail från antagningen. Det preliminära antagningsbeskedet är klart. Gissa om jag är nervös! Ska öppna det under tiden jag bloggar men ville skriva om nervositeten först. Annars blir det liksom inte äkta. Det är tråkigt att inte få brev om antagningen. Det känns mer spännande då! Nu ska jag kolla...

Loggar in....

Förresten! När jag satt på bussen hem stod ett par tonåringar med en godispåse i högsta hugg. Inte nog med det nej. De var pinnsmala! Och som om det vore nog? En ungjävel skriker hela vägen! Det är såna här dagar jag måste klara av påfrestningar. Men usch så svårt det är. In på ICA och handla skulle jag också. Men jag klarade det, inget godis! Klappar mig själv på huvudet.

Jag blir inte klokare? Måste ringa en vän... C säger: Du är behörig och har kommit in. Nina svarar inte. Ska jag lita fulltständigt på C? Hon är en väldigt klok tjej som sällan har fel. Jag tror jag får lita på henne. Eller? GAAH! Skrämmande! Nu blev jag ju inte mindre nervös!

Var som sagt tidigare på smyckeparty hos Lisa. Det var smycken från Natt och Dag samt ljus från något annat företag. Jag vet inte om jag är den ultimata home-party-personen. Jag köper sällan men jag fick vara smakråd. Jag har inte pengarna att köpa något just nu heller.

Sen har jag begett mig bort till... cencur... för att bada jacuzzi, basta och snart ska jag nog sätta mig i massagestolen! Ja, jag lever som en drottning! Vissa har kämpat sig upp till en viss standard. Ja, nu är det ju inte jag som kämpat men efter allt jag varit med om i livet anser jag mig vara värd detta! Hihi. Definitivt en bättre livsstil! Det påminner mig om när jag var hos en kompis i Stockholm som också hade jacuzzi. Det är kanske vanligt hos de som bor i villa?

Jag och min bror har inte kontakt så ofta. Idag pratade vi däremot  med varandra. Det är härligt att höra honom och prata med honom för vi delar samma språk. Sätt att uttrycka oss och förstår i regel varandra. Kanske inte när han dampar men annars. Vi har ett speciellt sätt att uttrycka oss. Det beror säkert på vår uppväxt. Jag tror att sådant påverkar väldigt mycket. Men vi blir ofta missförstådda. Det är många som tror vi är argare än vi är i vissa lägen men vi blir sällan riktigt arga. Däremot har vi lätt för att bli ledsna eller sårade. Något vi helst inte visar. Jag har skriften som läkning, han vet jag faktiskt inte vad han har. Det viktiga är ändå att vi förstår varandra, vi finns ett samtal bort och när vi väl pratar med varandra så är det bra. Även om det oftast är jobbiga saker, värderingsfrågor eller allmänna problem vi pratar om. Jag är glad att jag har en bror även om jag ibland funderar på att lägga ut honom på blocket.

Texten är fantastisk:

http://www.azlyrics.com/lyrics/sisterhazel/yourwinter.html

Det är bra att ha ett varierat kontaktnät är något mina föräldrar är fullt överrens om. Det har jag tagit med mig. Mina vänner ser mig som överdrivet social. Jag däremot tycker att jag bygger kontaktnät. När jag träffade Martin och han skulle ge mig datorn satt vi och pratade lite om vad han gör nu och har gjort tidigare. Han har gått i skolan hela sitt liv ju! Hihi. Men så kom vi in på studier, det är inte så svårt eftersom studier är rätt centralt i vår ålder. Vad vill jag nu komma fram till? Jo, han är dietist! Vad passar väl bättre i mitt liv än en dietist? ...eller, hälsopedagog som det heter numera. Nu är jag väl medveten om att jag försöker hitta lösningar till att det ska passa i mitt liv. Haha.

Nu har jag hursomhelst bett honom om ett kostprogram så vi sitter och pratar kost. Är det något jag inte äter då? Jag är inte överdrivet förtjust i lax och jag äter absolut inte kokt skinka. Det där med kokt skinka är något jag inte vet vart det kommer från men jag gillar det inte.

Nu kommer det frukostförslag! Massor av proteinrika förslag. Det gillas. Läste nyligen om att lägga mer protein på morgonen och det verkar ju stämma!

Måste återgå till konversationen. Detta är spännande! Det hör helt klart till en bättre livsstil enligt mig.

Detoxeffekten HT 2009

Igår stod jag och pratade med en kille på krogen. Han bjöd mig på en Cube dessutom, trots att han dissade killar som bjöd tjejer. Haha. Dubbelmoral. Anyway så kom vi in på ålder och han gissade på att jag var 18. Nog för att jag tycker att det är skoj att se yngre ut men någon måtta får det vara! 20 kan jag ta, men 18? Jag berättade detta för Lillpojken som tyckte att jag smickrade mig själv. Men till grejjen hör att jag faktiskt fick visa legitimation för att visa min riktiga ålder!

Lillpojken, som fick sitt smeknamn efter han trodde att jag var jämngammal med honom, säger då att jag "fan inte ser ut att vara över 22". Komplimang. Jag tar åt mig med glädje men kallar honom självklart för smickrare. Till en början flirtade jag och Lillpojken lite skämtsamt med varandra. Innan min egentliga ålder kom fram då. Haha, nu låter jag gammal va?

Utöver det har jag den sista tiden fått en drös med killar som väntar på mig. Vaddå väntar på mig? Jo, de säger att de tycker om mig och att jag tydligen vet om det. "Jag tycker om dig, det vet du Maddo" är en inte helt ovanlig kommentar numera. Visst blir jag glad men, visa det då? Anyway, idag kom en liknande kommentar: Du är vacker och det vet du om! I vems ögon då? Självklart försöker jag ta åt mig av komplimangen men jag tycker då att jag ser helt vardaglig ut. Tokigt hur olika man kan se på saker.

I slutändan handlar det om att vi tar för givet att folk vet om att de är omtyckta, vackra eller unga. Vi säger det inte till de som borde få höra det. Jag menar inte att vi ska gå fram till folk och ge komplimanger hur som helst men i ärlighetens namn tycker jag att vi ger för lite komplimanger. Det har jag upptäckt under mina två veckor i sökandet på mig själv. Vi glömmer säga hur fantastiska våra vänner är. Vi glömmer visa att vi bryr oss om varandra och att faktiskt stanna upp en stund och titta på hur världen verkligen ser ut. Även jag.