Jag är kass på att skriva numer. Behöver verkligen skriva för att må bra men tid och prioriteringar! Jag jobbar heltid och sen är jag mamma. Sambo. Sovandes...tiden försvinner oftast iväg men häromdan chattade jag med en person som kommit att betyda massor för mig. Under 14 år har vi chattat till och från. Halva mitt liv numera! Helt sjukt. Men att slippa känna press att prestera. Bara kunna vara mig själv. För nya kontakter är skoj men krävande. Ibland vill man bara ha en relation där man förstår varandras språk! Inte behöver förklara... Senaste tiden har jag inte riktig upplevt att jag kan vara mig själv...tråkigt men sant.. Men häromdan så! :)

Nu är det mycket här. Kalas. Ja, hunden fyller år. Bebis fyller år. Vi firar våra år ihop. Ja, men kalaset blir lagom och utan socker. Lunch och...vissa deltagare kanske läser? En annan dag! Pollen är igång också. Atjo!

Påsken i år infaller en vecka tidigare än förra året. Långfredagen 2012 blev min första dag som mamma. Långfredagen 2013 spenderades på jobbet liksom påskens alla dagar kommer innebära. Tack och lov för extra pengar! Dessvärre extremt lite tid men bebis men en kortare period är sånt okay! :) köpte cykelvagn idag, läntat länge och äntligen äger vi en babyjogger POD!

med ett sjukt barn som promt ska samsova blir det lite plats i sängen för barn lägger sig på tvären, hur du än lagt dem från början!? Ett huvud i ryggen och en rumpa i ansiktet...vad är egentligen bäst?

USCH OCH TVI OCH BLÄ FÖR FOLK SOM INTE KAN SVARA PÅ EN SÅ ENKEL FRÅGA SOM; VILL DU TA EN PROMENAD NÅGON DAG? Hur jävla svårt kan det vara att ha en rak och tydlig kommunikation? Fattar folk inte att det gör ondare att bli ignorerad än att få ett nej?! Jag har väldigt lätt för att bli arg numera. Stressen över jobbet och pengar och allt som hör till livet. Vi försöker komma upp, vi har mål såklart men det är tungt just nu. Räkningar betalades och vips. 183 kr kvar! Livet kändes tungt eftersom jag fick en extra stor lön denna månad iom. ökad tjänstegrad. Vi hann bara betala räkningarna liksom...

Behöver påminna mig själv om detta;

Jobba inte inom vården. Liten inkomst. Ingen tacksamhet osv osv...

Jag är en bra mamma med sunda värderingar.

Jag är en bra person som kan ta mig vart jag vill (så länge det inte kostar pengar!)

Jag är en bra kompis, har bara inte träffat rätt kompisar ännu.

Jag har en perfekt kropp, det är de som gjort kläderna som inte insett hur de ska göra kläderna ännu!

Vi skämtade om två av våra boenden och vem som var sexigast häromdagen. Jag ryser vid tanken på att kalla någon av dem sexig men jag insåg att hellre en stor person än en tanig. Så varför ska jag försöka uppnå något sjukt ideal? Och vad vill jag att min dotter ska tycka om sin kropp? Dags att börja acceptera sin kropp som den är. De första tre åren sägs vara de viktigaste i ett barns liv. Jag har 2 år och 1 månad på mig att påverka min dotters viktigaste år.

Detta med ideal är en fråga i sig och jag kan verkligen förundras hur folk kan orka leva efter dessa ideal när det innebär en sådan ångest över att varje vecka misslyckas. Stora mål är bra, mitt stora mål är att må lika bra som förut men jag måste bena ut det. I vården pratar man om visioner och delmål. Min vision är att alltid må bra. Mitt första delmål är att försöka få ut något positivt av varje dag. Inte fokusera på det negativa längre. Idag har jag haft ritkig egentid med gamla klassiker skrönande ur högtalarna på HÖG volym. Snart ska jag jobba. Jag borde typ ta ett bad eller något. För att spä på egentiden.

Okay, visste att barn som lär sig gå faller men att deras tänder går sönder. Mitt hjärta! Det är visserligen en flisa bara men ändå. Känna sig värdelös är bara förnamnet. Ångest delux! Åh, känner mig inte som den där bästa mamman som jag kände mig som tidigare. Imon åker sambo och barn iväg, jag kommer efter så lördag. Träffar inte dottern förrän söndag. Imon bör hon till tandläkaren. Jag vill vara med. Det gör så ont i mig att inte få vara med. Mitt hjärta värker.

Det händer saker i livet emellanåt. Ibland går det framåt men utan att man ser det. Idag slog det mig att det gått framåt på jobbet. Jag kom till jobbet och tänkte att det aldrig kommer funka. Borde tagit ett annat jobb...sluta och bli mammaledig igen. Samtidigt var det så skönt att slippa vara hemma hela tiden. Nu har jag haft fördelen att ha en ersättningsbebis så har ju kunnat unna mig dagar förut men inte sett någon mening med det.. Jobb blev en tyngd och lättnad. Men det blev jättetungt ett tag. Tills vi krävde Kick Off. Förra veckan ägde den rum och avslutades med en After Work. Herrejävlar vilka känslostormar och vad mycket som gicks igenom. Synpunker och irritation, ilska och motivation. Så kom jag tillbaka till jobbet med ny energi. ÄNTLIGEN hade vi fått vara oss själva. Inte begränsade av tider, brukare, måsten och allt sånt. Vi fick veta hur vi är, vad vi vill osv. Och idag hade vi APT som var det bästa hittills. I sedvanlig ordning hinner man inte med allt som är tänkt att pratas om men vi har kommit sjukt långt! Tänk bara en sån sak som att kräva längre APT. Och kräva en Kick Off. Ja, nu går vi som ett enat gäng. Tänk om det kunde fortsätta såhär hela året som jag har kvar på mitt vikariat?

Förresten har jag mina aningar om att vikariatet kommer brytas lite tidigare från min sida. Men det är bara aningar. Vi får se hur allt artar sig men lite drömmar, spekulationer kombinerat med... jaja, livet kan ändras! Om jag mår bra? Nej, det vill jag inte påstå men ibland ser jag ett ljus i tunneln.