Det värmer så att ha en trogen bloggvän som du. En person jag faktiskt haft privilegiet att träffa i verkliga livet!

Sambon ska byta till vinterdäcken. Hjulen om vi ska vara petiga. Det är sambon. Det är viktigt att säga hjul. För det är skillnad på däck och hjul... Vinterdäck tycker jag. Hursomhelst... han ringer mig och det första han säger är "Du, vad har hänt med höger bakdörr?!" Det känns jätteanklagande och jag försöker verkligen tänka om jag kan ha gjort något men glömt eller... jag vet att det är illa när det är något med bilen. Sambon är noggrann med bilen. Det är viktigt. För mig är en bil mest bara en bil och det är skittråkigt om något händer men jag har skuldkänslor inför sambon för att jag råkade förstöra lacken på Forden för 1,5 år sedan. Det är en gammal bil och han har nog accepterat läget nu men för mig känns det skitjobbigt för jag hörde i tonläget att han vart irriterad och såg i ögonen men hans ord överrensstämde inte med det han sa... "det är inget att göra åt"... förlåt...

Jag anklagat mig ofta sådär. Flera dagar i sträck. Kan inte släppa taget. Kan inte... eller vet inte hur man gör? Jag brukar prata om det. Försöka hitta en lösning. En lösning som passar oss båda. Men sambon är inte sån. Han vet att om han inte pratar om det så släpper han det. Jag gör inte det. Så där står jag med mina känslor. Och ett sätt som funkat i alla år men som inte funkar längre. Eller jo, det funkar...men inte i mitt förhållande.

Så jag funderar och funderar, han säger att det är en buckla och att det ser nytt ut. Jag säger att jag hörde något i torsdags efter föreläsningen men jag gick ut och kollade då men såg ingenting. Han säger att det kanske är någon annan som gjort på en parkering men att det ser nytt ut. Men om jag inte såg något i torsdags och låg hemma i frossa hela fredagen...när fan ska det ha hänt då? Jag vet att det är jag som borde kolla bilen oftare. Men jag är aldrig på högersidan typ. En snabb inskjutsning av unge och sen in och köra innan ungen är förbannad. Starta motorn så snabbt som möjligt. Det är morgonregeln...

Så ångesten smyger sig på. Måtte det gå på försäkringen. Vi har ju drulle så det borde gå på den tycker jag. Men ångesten. ÅNGESTEN. Den dödar mig och jag har inte en jävel att prata av mig hos. För sambon vill inte prata om det. Bilen. Hans bil. Det känns som om vi ska avboka vår resa i januari. Pengarna behövs till något annat. Bilreparation. Omlackning eller vad fan som helst. Jag är trött på att räkna kronor. Trött på att ha ångest. Jag är trött på att leva det liv jag gör och det gör inte saken bättre att jag just förstört min sambos bil och inte vet hur jag ska göra det bra igen. Hur gör man? Vart går jag? Vem gör vad? Går jag till återförsäljaren och frågar? För jag vet inte och det är skitjobbigt. Imorgon är det måndag igen. Jobb. Jag är inte alls med på detta. Två av tre helger har gått åt sjukstuga. Lönen lär bli sådär framöver. När vi inte är sjuka så vabar vi.

Missförstå mig rätt. Mitt barn är värt att vara hemma med. Men jag är trött på konsekvensen av att vara hemma. Ekonomin är spänd. Vad kan jag dra ner på? Ena bilen är enbart trafikförsäkrad. Alla försäkringar har gåtts igenom till det billigare alternativet. Men summa summarum är att vi knappt har pengar över för de pengar som är över ska till svärmor som har lånat ut pengar till vår nya bil, hon som ska ha pengar för hus, sophämtning, el och sånt. Vi har en bra hyra. Det har vi. Vi betalar mest driftkostnader. Men jag vet inte vart alla kostnader kom från? Vi flyttade för att ha en bra ekonomi men inget går ihop och tydligen är vinsten från försäljningen borta. Det känns som om någon rånar mig varje månad.

Åååh, jag skrev för att lätta mitt hjärta och avsluta bra. Men det känns som om texten visar motsatsen. Jag vet ju att vi kommer vidare. Att livet rullar på men jag är så trött på att kämpa. En bok jag läste hette "sluta kämpa, börja leva" och jag vill leva. Jag har tappat verktygen. Hur gör jag för att leva? Dags att leta upp boken..?

Jag skulle kunna vänja mig vid att ha en dag för mig själv. Inte för att dagen blev som jag hade tänkt. Det blev feber och frossa i sängen men jag känner mig ganska lugn. För min sambo sa att han skulle hålla sig borta för att jag skulle få egentid. Är det så att han börjar förstå att jag kvävs av allt ansvar? Eller hoppas jag för mycket? Jag älskar ansvar men jag vill inte bli tagen för givet.

Jag är deltids sjukskriven för depression nu. Börjar kännas som en vana. Är så sjukt less på detta. Vill bara lägga mig under ett täcke emellanåt. Blev trött på frågorna i början på jobbet så jag skrev en lapp och skrev ut 1177:s beskrivning av depression detta la jag i vårt personalrum. Jag är trött på att må såhär och vill må bra men det är inte så enkelt alla gånger. Jag vet att kroppen reagerar naturligt men att samhället inte är anpassat efter människor. Nu har jag återigen mediciner för att sova. En vecka nu och sömnen börjar funka någorlunda. Det skulle vara lättare om barnet inte hostade och vaknade på nätterna eller om hon bara kunde slippa öroninflammationer.

Ibland funderar jag över om jag och sambon verkligen ska vara ett par. Om JAG trivs med honom. Jag vet att inga såna beslut ska tas i mitt tillstånd men det är lätt att sticka från problemen när man upplever att de är för många. Det är inte bara att rycka upp sig. Tyvärr. Jag har försökt gång på gång men det är svårt. Jag har inte rätt verktyg. Jag hoppas på att få en samtalskontakt som jag trivs med och som kan hjälpa mig genom detta. Jag känner faktiskt lite glädje emellanåt. Det är väl alltid något? Men jag saknar den där känslan av att inget annat spelar någon roll för livet är så jälva bra och kan bara bli bättre. Känslan av att kunna hantera livet själv. Stressa långsamt eller vad är det man säger? Skynda långsamt kanske det är. Att få fixa och pula med bloggen, få skriva av sig är verkligen helande. Det är ju detta som är en del av mig! Jag är lite snål med bilder och har väl egentligen alltid slarvat med det. Jag gillar att ha bilder men texten fångar mig. Liksom att läsa en bok. Det är inte så att jag köper bilderböcker fortfarande (eller...jo, men inte till mig! :P).

Jag har försökt anpassa mig massor till bloggvärlden genom att trycka in bilder som jag fått stressa för att få in i tid innan de är inaktuella. Jag har försökt ta bort alla smileys för att skriva allvarligare. Men allt förgäves. Det har inte blivit jag. Samma sak på FB. Jag har dragit ner på inläggen. Slopat flamms och allt sånt. Men jag känner mig inte som mig själv. Det är dags att ta fram den sociala glada tjejen igen. Hon har varit borta allt för länge. Jag avslutar med lite positivt. Affirmationer.

Jag ska sluta be om ursäkt för att jag inte hinner blogga. Precis. Hinner. Jag förstår inte hur folk hinner så mycket med barn. För jag hinner inte ens duscha varje dag! Kanske är det en fråga om prioriteringar men jag tror att min dotter mår bra av att ha lite extra uppmärksamhet, det är så mycket som händer för henne ändå. Förskola. Renoveringar. Och hela livet är rörigt. Jag önskar mig nästan att slippa renovera men patronen till varmvattensberedaren pajade och det visade sig att VVS;arn inte tänker laga den eftersom det är på hans ansvar då. Jaha, tack tack då... Och kostnaden? Mellan 15 000-25 000 beroende på alternativ. 15 000 så avsäger han sig viss garanti. Känns sådär. Jag saknar lägenhet. Badkar. Dusch. Varmvatten. Toalett. Men såhär lever jag nu. Kallvatten. Utan dusch och bad. Och trångt. Visst är det mysigt ibland men jag vet inte om det är värt det just nu... Jag är så trött på att kämpa mig igenom allt. Nu får det fanimej vända! På det så har vi varit på VC med dottern fyra gånger på kort tid. En gång tyckte jag läkaren kollade slarvigt (han sa att min astma var allergi också...) de andra gångerna har de sett röda öron. Två pencillinkurer och information om att det krävs 6-8 öroninflammationer innan det remmitteras... Tack tack. Jag sa vid första VC-besöket under hösten att det nog handlar om öronbarn. Så nu får vi väl ligga på så fort hon blir förkyld. Var på intervju igår. Ett jobb jag faktiskt hoppas på. Det kändes spännande. Jag hoppas så det gör ont. Det skulle vara mer på vägen mellan förskola och allt sånt.

Jag hoppas att min sambo ska inse att vi måste drömma om ett nytt hem ihop om det ska funka mellan oss. Men allt går segt. Han är som han är. Och jag är som jag är. Kanske för rastlös för denna relation? Vill att det ska hända mer. Att det ska flyta bättre. Livet känns hackigt. Jag är inte nöjd. Men jag kommer nog bli. Tids nog. Man orkar inte må dåligt för länge.

Jag kom in i en diskussion på jobbet om föräldrar. Föräldrar som fått en mindre och har stora syskonet på förskola är lata. Typ så. Jag blev så otroligt chockad. Det finns delar som jag inte kan ge mitt barn privat. Det sociala är en aspekt. Hur mycket jag än försöker kan jag inte tillgodose detta behov på samma sätt som förskolan gör. Men...det handlar inte om det. Det var inte själva den delen jag reagerade över. Nej, det var den kluvna bilden av föräldrar.

Att arbeta på förskola och påstå att pengarna är satsade fel när vi tillåter barn att gå på förskola när deras föräldrar är hemma med småsyskon. Att pengarna borde satsats någon annan stans. Visst kan jag delvis hålla med. Det borde satsas mer på föräldraträffar, att aktivt komma ut så att hela familjen kan komma iväg. Öppna förskolan etc. etc.

Jag sa till min kollega att jag inte tycker det är fel att ha syskon på förskolan (någonstans anser jag att alla föräldrar gör det de tror är bäst för sina barn). "Så du menar att du skulle ha din dotter på förskolan om du fick barn?" fick jag som motfråga med aningen irritation/avsky (?) i rösten. Ja, det skulle jag. Jag kan inte tillgodose vissa behov som förksolan tillgodoser.

Då kommer nästa diskussion. Förr. Alltid detta jädrans förr. Förr klarade sig mammor och förr umgicks mammor och förr förr förr... Dessa förr-diskussioner slutar aldrig bra. Förr är dett väldigt brett begrepp nämligen. Förr bodde man i hus med dörrar som var för låga för dagens genomsnittsmännisk att komma in i. Förr sov alla i samma rum för att hålla värmen då vi inte hade isolering. Förr bodde man med släkten. Förr fick man alltså en jädra massa stöd från sin familj. "Då kanske det är dags att gå tillbaka tillfamiljerna" Eh, jo...men världen är liiiite mer komplex än så idag. Jag vill först och främst inte bo i samma rum som mitt barn eftersom hon sover bättre i eget rum. Jag vill inte heller bo i samma rum som vare sig  min mamma eller sambons mamma. Och vaddå, om man ska skaffa syskon skulle jag då inte vilja ha sex framför dem heller!!!

Men nu kommer jag på villovägar igen... vad vill jag komma fram till? Jo, familjen idag ser annorlunda ut än förr. Och förr fanns mer satsningar på att kunna träffas med olika familjer. Men vad är det jag tycker att min dotter saknar när hon inte är på förskolan då? Jo, på förskolan får hon de första stegen i att lära sig skolkoden. Där får hon lära sig att andra vuxna är auktoriteter. Att alla barn ska lyssnas på. Att göra saker i grupp. Att göra saker i projekt. Menar personer med tidigare nämnda åsikt att jag som mamma ska vara pedagog till mitt barn mellan amningar, nattningar, kräktorkningar, blöjbyten etc.? Eller vad menar personen egentligen? En hel helg har gått och jag har fortfarande ont i magen efter denna diskussion. Jag förstår inte varför vi som arbetar i förksolan ska misstro föräldrar på detta sätt? Värst av allt är ändå att jag tycker att jag följer med i jargonen och det vill jag inte!

Jag vill tro att alla föräldrar gör det de tror är bäst för sina barn men att det visst kan bli fel. Jag vill inte förminska föräldrarnas insatser. Jag tror att samhällsförändringarna är både bra och dåliga. Vi jobbar mer idag. Vi umgås mindra. Sitter vid facebook mer osv... Klart att våra barn påverkas. Och jo...jag är visst pedagog till mitt barn ibland, jag har svårt att släppa min roll som pedagog så fort jag går utanför dörren på jobbet. Ibland tänker jag på att jag borde sagt si eller så till Lisa eller Kalle, trots att jag sitter i bilen. Och ibland tänker jag på färgval och värdeladdningar i det jag gör med mitt barn. Även vänners barn.

Jag är ingen supermamma som klarar av allting som man förhoppningsvis skulle klara av. Men jag är en vanlig jävla morsa. Som gör så gott jag kan. Jag har rätt att kräva att min sambo ska ta halva föräldraledigheten och tvingas inte vara hemma med barnet/-en bara för att jag är kvinna. Måste det vara pest eller kolera, kan det inte bar...vara?

Hur jag ska bli av med ångesten. Sömnbrist gör ångesten värre. Ångesten bidrar till sömnbrist. Jag pallar inte mer. Vart finns vännerna? Stödet? Igår kväll fick jag veta att mina problem var obefintliga och att någon skulle kunna betala för att få mina problem... En person som inte känner till mig. Sambons vän. Jag skulle kunna betala för att få hennes vänner och det stöd hon har... Men vad är väl mina problem i jämförelse?

Jag saknar bloggen men det finns knappt datortid numera. Hur kan folk med barn och jobb hinna med livet i övrigt? Det är ju knappt man hinner äta förrän man ska duscha, natta, sova, jobba... jag hinner inte leva.. det krävs att jag älskar hemmalivet för nu har jag barn. Min tanke var att kunna ha som många andra, nöjen i livet trots barn. Eller tack vare barn? Jag gick och trodde att man tog och fick. Att man gav varandra tid. Men jag har börjat tappa inspirationen för att göra saker. Tappat min känsla för mig själv och vad som är roligt... Kan det vara min D-vitaminbrist som spökar? Hösten börjar ju närma sig och det borde kollas upp snart..

Livet är okay, inte fulländat men det rullar. Men det är skönt att få skriva av sig det som normalt sett skulle vara kvar i mitt liv ännu längre om jag inte fick skriva. Sen tänkte jag på all hjälp och stöd man får genom folk som vill väl. Vill väl är ju väldigt olika... Jag pratade med en mamma och ville väl. En annan pedagog pratade med mamman och ville väl. Våra ville väl krockade och mamman frågade. Pedagogen tolkade och pratade med mig för att hon ville mamman väl. Jag tog illa vid och ville reda upp med mamman vilket hade blivit ett jättemissförstånd. För vi ville väl men vår kommunikation funkade inte. Pedagoger emellan. Sådant är ju livet men är det inte sjukt egentligen? Vi vill så väl men folk blir ledsna, irriterade, sårade. För vi förstår inte alltid varandra. Vi har olika bakgrund och olika värderingar. Jag vet inte hur jag ska ta upp detta med den andra pedagogen. Mina erfarenheter av denna "typ av människa" (yes, fördommar) är att det inte alls blir bra om man pratar rakt och tydligt med dem. Snarare förstoras det. Som om jag gått bakom ryggen på henne som pratade med mamman trots att hon avrådde mig?! Ååååh, så svårt att släppa taget.

Ska man fatta sig kort nu?

Vi sålde vår lägenhet.

Packade vårt pick och pack och lånar nu ett hus att bo i. Renoverar.

Innan dess köpte vi ny bil.

Nu bor vi i hus.

Två bilar.

Två bilbarnsstolar.

Barnet på förskola.

Två fasta tjänster.

Sambon har högre lön (80 kr/mån, but still!)

osv osv..

Hunden lever ännu.

Gammal.

Tröttare.

Döv eller bara slår dövörat till? Kyckling hör hon alltid!

Jag älskar min hund. Men jag är trött på försämringar nu.

Jag har ont. Tappat muskelmassa. Inte bra. Gått ner 16-17 kg. Bra...om det vore enbart fett. Men nu är det inte så! Folk som pratar om att gå ner i vikt och tester som visar osv... Så som jag gått ner är under kontrollerade former. Testat metod osv... men ändå kan man inte lita på det! Tänk på det ni viktmedvetna människor.

Nu vet jag inte riktigt hur min relation mår. Vi har haft det tungt så länge och jag känner mig tyngd. Jag vet inte. Önskar lite hopp men vet att jag måste fixa det själv. Mitt liv, mitt ansvar.

Barn. Ja, det är på gott och ont. Var på ikea idag och min stoloholic till unge tyckte att vi skulle testa ALLA stolar...nej tyckte mamman och vips....ramaskri! Vi pillar inte på andra personers varor tyckte mamman.....ramaskri! Men nu är hon roligare att ha att göra med KOMMUNIKATION! Vi får ut något av varandra. Det är inte någon ego-tid som bara handlar om henne henne henne henne. För det är inte roligt. Jag är tacksam de som vågat stå upp och säga "Jag håller med dig" för annars har man fått höra att man ska lämna bort barnet och alla möjliga ting. Gärna "men småbarnstiden som är så mysig"... Jag delar inte den åsikten... precis som vissa avskyr vintern så älskar jag vintern. Och hösten. Och nu närmar sig hösten. Jag är förkyld. Livet är rätt okay ändå trots skravanker.