Jag har svårt att somna numer. Ligga på höger sida var obekvämt, vänster sida=värkar och rygg = andnöd! Inatt var jag vaken till fem. Då vaknade ettan. Vi somnade om till 8:35. Då fick jag flyga upp ur sängen för pedagogerna på förskolan vill att man lämnar innan nio så de kan starta nio. Jag sa till från början av inskolningen att det inte riktigt passar oss men de fortsatte med att deras pedagogiska verksamhet börjar då. På mitt jobb har vi 9:30 just för att barnen ska hinna lämnas i lugn och ro..inte jämföra kanske? Förra förskolan sa inget om man lämnade 11 ens. Inga problem!

Gjorde smörgås, satte ungen i vagnen och fick göra en dålig lämning. Gick hem och kollade hur vi låg till i kön på andra förskolan som vi vill ha. Jag orkar inte med tjafs om allt sånt här...det är tider, mat, grupp, utmaningar...Etc etc. Bad svärmor skriva ut uppsägningsblanketter. Har de hemma så att jag kan säga upp så snart jag vet. Funderar på att ha båda hemma och aktivera på ö f istället... Vi får se!

Väntar på sambon nu som ska få sätta min tens rätt. Har så sjukt ont i axlarna. Förkylningen har väl gjort sitt lite. Men det är sjukt mycket bättre nu! Jag kan snyta mitt utan att fundera på vad som finns kvar i huvudet. Skönt.

La jag upp min bild igår? Här är iaf gårdagens magbild.

Hämtade ut vagnen igår. Fick lite egentid att bygga ihop den. Det är skönt!

Nu kan bebis komma.

Jag börjar bli riktigt trött nu. Det är svårt att andas. Svårt att hitta en skön ställning att sova i. Svettas. Sväller. Småont hela tiden. Förkyld. Snorig. Huvudvärk. Ögonen gör ont av sömnbristen. Jag känner att bebis gärna får komma nu. Jag är trött på att ha det såhär.

Tror att jag har förkylningsastma. De senaste dagarna har jag fått jätteproblem med andningen. Tog ungen astmamedicin, den luftrörsvidgande, vid ett tillfälle. Heaven! Däremot var det svårt att få i sig. Man kan ju inte andas när det händer, tårarna sprutar och jag försöker andas in, då hostar jag bara. Hur ska jag då andas in en astmamedicin?! Och hålla andan i tio sekunder efter... Det hjälpte iaf!

Sambon tog med barnet idag. Jag tänkte fixa hemma men tror det blir vila för min del. Är för trött för något alls...

Jag måste få ur mig skiten. Det är folk som kommer tycka att jag är fel på ett eller annat sätt och jag är människa och fullt mänsklig men har också känslor.

Min sambo.

Jag har börjat fundera på om vi verkligen ska vara tillsammans. Bra läge, två veckor till beräknat datum. Andra barnet. Jag tror att fler människor tvekar. Jag tvekar på att sambon älskar mig. Vem skulle kunna älska mig liksom. Varför. För att jag är rolig tydligen. Känner mig inte rolig. Vill inte vara rolig.

Känner mig för givet tagen. Som att jag accepterar för mycket ibland. Vi är olika. Jag är jag och har min uppväxt. Sambons uppväxt ser heelt annorlunda ut. På gott och ont. Men hur vet man att man är rätt?

Måndag är det träning för sambon. Han träffar inte sin familj alls då. Onsdag är det hojåkning om vädret tillåter. Jag har önskat bort det ju närmare förlossningen vi kommer då han inte är kontaktbar då.. Sen vill sambon gärna träna en gång till, minst. Då är det specifika pass på ett litet gym. Lördag lunch eller söndagens middag..

Tanken var att jag skulle få tisdagar och torsdagar men jag upplevde att vårt barn behövde oss tillsammans på vardagarna så jag gav upp min träning och mina träffar och allt vad jag ville. För min familj. Jag hade gärna haft kvar något men jag ser hur jobbiga måndagar och onsdagar är för ettan. Ska jag utsätta hen för det två kvällar i veckan extra??

Vår relation funkade bra när vi inte bodde ihop. Nu känns det stressat och...dåligt! Kommunikationen brister. Jag känner mig inte lyssnad på. Vi ses ju de andra dagarna är ju standardsvaret. Jo, men om någon ringer honom en tisdag säger han inte att han är med mig. Ringer jag honom en måndag får jag gott veta att det är träning. Hade jag uplevt att han, som förr, sa "nej, då kan jag inte för jag är med min familj" så hade jag inte klagat. Om han hade visat intresse för att förstå min aspekt. Då hade jag inte klagat. Men nu sägs det "jaha" och rycks på axlarna och jag undrar när det är dags att sätta ner foten..? När är för tidigt? När är för sent? När är lagom?

Jag är sådär beroende av kärlek. Men min sambo är inte av samma sort. Han menade säkert att vara kärleksfull och hålla om mig i sängen men han somnade på axeln, får insomningsryck och... Blä!

Vi satt och åt mellanmål och när sista tuggan är tagen och tuggningen pågår för fullt...då somnar ettan. Lyfte över till sitt rum. Och nu sover hen där. Fantastiskt hur barn kan somna lite hur som..!

Det är så mycket nytt nu. Nytt hem. Ny förskola. Nya ord. Nya kompisar och så vidare. Ettan har mycket nytt. Trottoar är ett ord vi börjat få grepp om. Och testar i olika sammanhang för att hitta rätt.