Jag har en tröttis som somnar vid bröstet hela tiden.. Men snuttet genererar också i mat så jag sitter gott här. Vore skönt om man kunde amma nattetid. Bekvämlighetsfaktor...

Igår kollade vi på en soffa. Från blocket. Vi är rätt kassa på att köpa begagnat, av enda anledningen att vi är bekväma..! Men idag/imorgon hämtar vi alltså en soffa!

Tröttheten och hungern har slagit till med råge. Är sjukt hungrig nattetid. Snart har de tio dagarna gått och då är det jag som har två barn dagtid. Läskigt. Hur ska vi kunna få ihop det med lämnin, hämtning, matlagning och sömn? Måste nog börja planera för maten och hålla tummarna för sömnen.

På förskolan vill de att man lämnar innan nio. Ettan kan sova till halv nio, det kommer bli tajt alltså. Känner stress över det... Jaja, verkligheten kommer ikapp..!

Det är mycket i början.
Förlossning först. Sen ska amning funka vilket är mer jobb än folk tror! Just när du har som störst hormonpåslag, ondast i brösten och tröttheten känns olidlig...då SKA folk komma på besök. Inte fråga om det går bra att besöka utan "vi tänkte komma förbi"

Mitt i allt känner jag för att säga "jaha, vi tänkte åka iväg..."

Jag uppskattar besök. Det gör jag. Den typen av besökare som säger "jag kan fixa mat" den typen av besökare som diskar, den som frågar om vi behöver hjälp med något. För oss är det en helomställning men för dem är det ett extrabesök...

Igår kom en dag då det kändes som om amningen funkade bra! Så kvällen ökade intervallet vilket jag tänkte bådade gott inför natten, tji fick jag! Barnet skrek, skrek, skrek! Visade hungersignaler, vägrade läggas till. Snuttade men tog aldrig riktigt. Ringde om hjälp. Hon trodde att det kunde vara hunger eller magknip. Behandlingen är varandras motsatser...mat eller inte mat...
Vi testade tröst, pysventil och dyligt. Det gick inte. Då åkte ersättningen fram. Tur att sambon mindes hur det var att koppmata (han fick göra det ganska omgående på BB med ettan) för nu gick det undan! Barnet lapade för fullt. Vägrade sedan sova annat än så mig. Tog inte den dustem. Nu ammar jag igen. Vi får se hur allt artar sig.

Igår var det återbesök och pku. Pku är ett test för att utesluta sjukdom. Då alla på BB var så bra pålästa om mig genom journalen tog jag lite för givet att denna bm skulle vara det också. Återbesöket görs nämligen på BB.

Men denna bm hade jobbat "för länge" och gjorde kontrollen på mycket rutin och lite hjärta.

Vägde bebis som gått ner 55 g, tydligen jättebra och "tyder på att amningen fungerar" mitt problem har aldrig varit mjölk utan snarare ont och överproduktion.. Jag är glad att jag ringt om hjälp istället för att vänta med frågor..!

Så säger bm "du kan lägga barnet till bröstet" varpå hon går ut från rummet (för att hämta något?) och lämnar dörren öppen. Kvar står jag. Osäker och obekväm.

Hon misslyckas med blodtagningen och tillkallar en kollega. In kommer kollegan och bm från första kontrollen. Ni vet hon den klämkäcka? Amningen avslutas och sockerlösning tas fram.
Den klämkäcka skjutsar ut den andra. Hon försöker sticka men vi har ett svårt barn att sticka... Nästa personal tillkallas och det visar sig vara hon som jag pratat med i telefon flera gånger om amninge. Nu pratar vi stick i huvudet...misslyckas.... Andra stället funkar det, efter hot om att ringa neo..!

En timme..

Jag frågade första BM om när man kan börja komplettera med ersättning för att få sambon delaktig. "vid sex månader!" var hennes svar...förlåt att jag vill ha ett jämställt föräldraskap liksom... Hade detta varit vid första hade jag nog brutit ihop och gett upp..

Onsdag den 1:a oktober.

På onsdagen ilar det och småhugger och jag som fått order om att åka in omgående vid minsta känning åker in. Blir undersökt av en klämkäck underbar BM som gör en hinnsvepning och därefter CTG. Förutom att bebis vart stressad så hände inte mycket...
2 cm öppen, mjuk tapp som är lite kvar på.. BM trodde mer på 6:e (mitt "önskedatum") än 9:e (sambons gissning).


Måndag den 6:e oktober

Känner att det inte händer något alls och är på väg att lägga mig. Plötsligt låter det klick som om en stor bubbla spricker. Skyndar mig upp och ut rinner vatten. Sambon är på väg ut på nattis med hunden och jag får berätta att mitt vatten nog gick. Handdukstestet visar snabbt att så är fallet. Åker in.

CTG visar INGET. Here we go again... Blöjan är inte tillräckligt blöt för att konstatera vattenavgång så läkare tillkallas. Väl i gynstolen rinner det mer vatten. Konstateras vattenavgång samt görs kompletterande ultraljud. Lite fostervatten. Definitivt vattenavgång! Phew!

En BM ytterligare måste konstatera att huvudet ligger rätt (är huvudet rörligt får man inte åka hem!), hon konstaterar att huvudet är ruckbart?! Sen v 33-34 har det sagts att det är djupt fixerat?! AV FYRA OLIKA BM! Så även första BM idag?! Men ruckbart är ff "bra". Hem och sov. Invänta värkar!
Åker hem. Besviken över min kropp.


Tisdag 7:e oktober

Inga känningar alls. Känner mig lurad av min egen kropp.

Lämnar på förskolan och går hem för att sova. Sambon som jobbar nära hemmet kommer hem vid lunch, vi äter ihop. Jag hämtar från förskolan och går hem. Äter mellanmål och får plötsligt en liten känning. Kontaktar sambon som undrar om det är regelbundna värkar. Nej nej, det är lugnt tre känningar (knappt ont) på 20 minuter...

Ringer och förvarnar barnvakten. Klockan är 15:22. Vill inte bli hemskickad igen så avvaktar. Sambon slutar fyra. 16:07 ringer jag barnvakten som åker från jobbet och direkt till oss. Sambon kommer hem.
Ringer förlossningen 16:09. Välkommen in säger dem.

Plötsligt är det tätare mellan värkarna, var 5-7:e minut men fortfarande inte allt för ont.
Packar övernattningsväska till barnet och värkarna kommer tätare. Var 3-5 minut. Börjar bli nojjig, vill verkligen hinna in! Det börjar göra ont och jag går undan från vårt barn. Barnvakten kommer och sambon hämtar bilen och vi går hemifrån. Mitt i rusningstrafiken i Stockholm - mardröm!

Kommer knappt ut, det gör riktigt ont nu. Gråter. Får hjälp att gå. Kör utan bälte, det gör för ont att knäppa, kan inte sitta. Sambon kör som en galning, zigzag i rusningen. Jag ser klockan och inser att värkarna är täta nu. Varannan minut!

Kommer fram 17:32 och får hjälp ut, sambon parkerar bilen och jag sitter på golvet i värkar på sjukhuset. Sambon hjälper mig upp och vi åker hissen upp till förlossningen. Lyckligtvis står det personal där som är på väg att gå in. De hinner inte. Jag ber om lustgas omgående. Jag har ont! Skrivs in 17:50.

Undersökning av mig. CTG... 4 cm öppen. Det gör ont. Ber om epidural och säger att de nog inte kommer hinna. Jodå, han är redan här på avdelningen så han kommer hinna! Sambon förstår att jag har ondare än ont. Bor i min bubbla med lustgasen. Hinner knappt släppa den förrän nästa värk kommer. Personal kommer för att sätta en nål i handen inför epidural. Två misslyckade försök. Tredje gången gillt. Narkosläkaren är på plats. Jag får ligga på sidan och kuta rygg. Tvätt och tydligen ett stick mer hinner han inte. Känner något som "tränger ner". Skriker "huvudet" och nu klipps trosorna tror jag. Minns inte hur de kom av iaf... "Vi måste känna efter", är det huvudet så får jag inte epidural.

...

Nästa värk krystar du! De vill ha upp mig ståendes över sängen, jag trivdes så sist också. Upp, krystvärk, tryck. Lustgas, lustgas. Håret hänger i ansiktet och stör mig i lustgasen! Ber om att det ska bort! Finns inte tid att leta, får någons privata tofs. De försöker få upp min page. Luggen! Väser jag. Den är liksom i masken, obehagligt. Får bort håret och nu säger de åt mig att trycka igen. Det gör ont men kroppen minns... Så kommer bebis ut. 18:41. 9 dagar före BF.
Jag mår bra. Sprack inget. En bristning som inte behöver sys. Eftervärkar har jag. Ont i ryggen samt ont första gången jag kissade.
fet textfet textfet textfet textfet textfet text

När ställer man om klockan? Måste kolla upp det...