Jag helt enkelt.

Alla inlägg under november 2013

Av Dream Maddo - 17 november 2013 14:31

Sambon ska byta till vinterdäcken. Hjulen om vi ska vara petiga. Det är sambon. Det är viktigt att säga hjul. För det är skillnad på däck och hjul... Vinterdäck tycker jag. Hursomhelst... han ringer mig och det första han säger är "Du, vad har hänt med höger bakdörr?!" Det känns jätteanklagande och jag försöker verkligen tänka om jag kan ha gjort något men glömt eller... jag vet att det är illa när det är något med bilen. Sambon är noggrann med bilen. Det är viktigt. För mig är en bil mest bara en bil och det är skittråkigt om något händer men jag har skuldkänslor inför sambon för att jag råkade förstöra lacken på Forden för 1,5 år sedan. Det är en gammal bil och han har nog accepterat läget nu men för mig känns det skitjobbigt för jag hörde i tonläget att han vart irriterad och såg i ögonen men hans ord överrensstämde inte med det han sa... "det är inget att göra åt"... förlåt...


Jag anklagat mig ofta sådär. Flera dagar i sträck. Kan inte släppa taget. Kan inte... eller vet inte hur man gör? Jag brukar prata om det. Försöka hitta en lösning. En lösning som passar oss båda. Men sambon är inte sån. Han vet att om han inte pratar om det så släpper han det. Jag gör inte det. Så där står jag med mina känslor. Och ett sätt som funkat i alla år men som inte funkar längre. Eller jo, det funkar...men inte i mitt förhållande.


Så jag funderar och funderar, han säger att det är en buckla och att det ser nytt ut. Jag säger att jag hörde något i torsdags efter föreläsningen men jag gick ut och kollade då men såg ingenting. Han säger att det kanske är någon annan som gjort på en parkering men att det ser nytt ut. Men om jag inte såg något i torsdags och låg hemma i frossa hela fredagen...när fan ska det ha hänt då? Jag vet att det är jag som borde kolla bilen oftare. Men jag är aldrig på högersidan typ. En snabb inskjutsning av unge och sen in och köra innan ungen är förbannad. Starta motorn så snabbt som möjligt. Det är morgonregeln...


Så ångesten smyger sig på. Måtte det gå på försäkringen. Vi har ju drulle så det borde gå på den tycker jag. Men ångesten. ÅNGESTEN. Den dödar mig och jag har inte en jävel att prata av mig hos. För sambon vill inte prata om det. Bilen. Hans bil. Det känns som om vi ska avboka vår resa i januari. Pengarna behövs till något annat. Bilreparation. Omlackning eller vad fan som helst. Jag är trött på att räkna kronor. Trött på att ha ångest. Jag är trött på att leva det liv jag gör och det gör inte saken bättre att jag just förstört min sambos bil och inte vet hur jag ska göra det bra igen. Hur gör man? Vart går jag? Vem gör vad? Går jag till återförsäljaren och frågar? För jag vet inte och det är skitjobbigt. Imorgon är det måndag igen. Jobb. Jag är inte alls med på detta. Två av tre helger har gått åt sjukstuga. Lönen lär bli sådär framöver. När vi inte är sjuka så vabar vi.


Missförstå mig rätt. Mitt barn är värt att vara hemma med. Men jag är trött på konsekvensen av att vara hemma. Ekonomin är spänd. Vad kan jag dra ner på? Ena bilen är enbart trafikförsäkrad. Alla försäkringar har gåtts igenom till det billigare alternativet. Men summa summarum är att vi knappt har pengar över för de pengar som är över ska till svärmor som har lånat ut pengar till vår nya bil, hon som ska ha pengar för hus, sophämtning, el och sånt. Vi har en bra hyra. Det har vi. Vi betalar mest driftkostnader. Men jag vet inte vart alla kostnader kom från? Vi flyttade för att ha en bra ekonomi men inget går ihop och tydligen är vinsten från försäljningen borta. Det känns som om någon rånar mig varje månad.


    


Åååh, jag skrev för att lätta mitt hjärta och avsluta bra. Men det känns som om texten visar motsatsen. Jag vet ju att vi kommer vidare. Att livet rullar på men jag är så trött på att kämpa. En bok jag läste hette "sluta kämpa, börja leva" och jag vill leva. Jag har tappat verktygen. Hur gör jag för att leva? Dags att leta upp boken..?


 



Av Dream Maddo - 15 november 2013 22:26

Jag skulle kunna vänja mig vid att ha en dag för mig själv. Inte för att dagen blev som jag hade tänkt. Det blev feber och frossa i sängen men jag känner mig ganska lugn. För min sambo sa att han skulle hålla sig borta för att jag skulle få egentid. Är det så att han börjar förstå att jag kvävs av allt ansvar? Eller hoppas jag för mycket? Jag älskar ansvar men jag vill inte bli tagen för givet.


Jag är deltids sjukskriven för depression nu. Börjar kännas som en vana. Är så sjukt less på detta. Vill bara lägga mig under ett täcke emellanåt. Blev trött på frågorna i början på jobbet så jag skrev en lapp och skrev ut 1177:s beskrivning av depression detta la jag i vårt personalrum. Jag är trött på att må såhär och vill må bra men det är inte så enkelt alla gånger. Jag vet att kroppen reagerar naturligt men att samhället inte är anpassat efter människor. Nu har jag återigen mediciner för att sova. En vecka nu och sömnen börjar funka någorlunda. Det skulle vara lättare om barnet inte hostade och vaknade på nätterna eller om hon bara kunde slippa öroninflammationer.


 


Ibland funderar jag över om jag och sambon verkligen ska vara ett par. Om JAG trivs med honom. Jag vet att inga såna beslut ska tas i mitt tillstånd men det är lätt att sticka från problemen när man upplever att de är för många. Det är inte bara att rycka upp sig. Tyvärr. Jag har försökt gång på gång men det är svårt. Jag har inte rätt verktyg. Jag hoppas på att få en samtalskontakt som jag trivs med och som kan hjälpa mig genom detta. Jag känner faktiskt lite glädje emellanåt. Det är väl alltid något? Men jag saknar den där känslan av att inget annat spelar någon roll för livet är så jälva bra och kan bara bli bättre. Känslan av att kunna hantera livet själv. Stressa långsamt eller vad är det man säger? Skynda långsamt kanske det är. Att få fixa och pula med bloggen, få skriva av sig är verkligen helande. Det är ju detta som är en del av mig! Jag är lite snål med bilder och har väl egentligen alltid slarvat med det. Jag gillar att ha bilder men texten fångar mig. Liksom att läsa en bok. Det är inte så att jag köper bilderböcker fortfarande (eller...jo, men inte till mig! :P).


Jag har försökt anpassa mig massor till bloggvärlden genom att trycka in bilder som jag fått stressa för att få in i tid innan de är inaktuella. Jag har försökt ta bort alla smileys för att skriva allvarligare. Men allt förgäves. Det har inte blivit jag. Samma sak på FB. Jag har dragit ner på inläggen. Slopat flamms och allt sånt. Men jag känner mig inte som mig själv. Det är dags att ta fram den sociala glada tjejen igen. Hon har varit borta allt för länge. Jag avslutar med lite positivt. Affirmationer.


 




Av Dream Maddo - 15 november 2013 21:22

Jag ska sluta be om ursäkt för att jag inte hinner blogga. Precis. Hinner. Jag förstår inte hur folk hinner så mycket med barn. För jag hinner inte ens duscha varje dag! Kanske är det en fråga om prioriteringar men jag tror att min dotter mår bra av att ha lite extra uppmärksamhet, det är så mycket som händer för henne ändå. Förskola. Renoveringar. Och hela livet är rörigt. Jag önskar mig nästan att slippa renovera men patronen till varmvattensberedaren pajade och det visade sig att VVS;arn inte tänker laga den eftersom det är på hans ansvar då. Jaha, tack tack då... Och kostnaden? Mellan 15 000-25 000 beroende på alternativ. 15 000 så avsäger han sig viss garanti. Känns sådär. Jag saknar lägenhet. Badkar. Dusch. Varmvatten. Toalett. Men såhär lever jag nu. Kallvatten. Utan dusch och bad. Och trångt. Visst är det mysigt ibland men jag vet inte om det är värt det just nu... Jag är så trött på att kämpa mig igenom allt. Nu får det fanimej vända! På det så har vi varit på VC med dottern fyra gånger på kort tid. En gång tyckte jag läkaren kollade slarvigt (han sa att min astma var allergi också...) de andra gångerna har de sett röda öron. Två pencillinkurer och information om att det krävs 6-8 öroninflammationer innan det remmitteras... Tack tack. Jag sa vid första VC-besöket under hösten att det nog handlar om öronbarn. Så nu får vi väl ligga på så fort hon blir förkyld. Var på intervju igår. Ett jobb jag faktiskt hoppas på. Det kändes spännande. Jag hoppas så det gör ont. Det skulle vara mer på vägen mellan förskola och allt sånt.


Jag hoppas att min sambo ska inse att vi måste drömma om ett nytt hem ihop om det ska funka mellan oss. Men allt går segt. Han är som han är. Och jag är som jag är. Kanske för rastlös för denna relation? Vill att det ska hända mer. Att det ska flyta bättre. Livet känns hackigt. Jag är inte nöjd. Men jag kommer nog bli. Tids nog. Man orkar inte må dåligt för länge.

Om mig och min blogg:


Maddo heter jag och bor med min sambo, hund och dotter.Vi lever med dammråttor, diskberg och renovering.

Dags-Arkiv

Maddo förespråkar:


Jag förespråkar ett liv utan onödiga tillsatser i maten framför fettsnål och sockerfattig kost.

Tänkvärt:

Tänk på vad som gör dina vänner till just vänner, istället för att se vad de gör som irriterar dig eller vad de saknar.


Maddo

Sök bland inlägg:

Like old times!

Följ med Bloglovin'

Besöksstatistik:


Skapa flashcards