Sånt här kan få mig jättenervös; Jag får inte tag i han som ska köra på lördag. Och även om det är en kompis. Som jag litar på. Så blir jag rädd att någonting hänt som gör att det blir förhindrat. Suck. Mina nerver klarar inte sånt här.

Jag vill så gärna berätta för er... Från början var det lite småsnack mellan mig och Olof om vad vi skulle göra i sommar (på semestern främst). Så ville vi gå på Gröna Lund och undrade när de öppnade. In på hemsidan gick jag för att se att de fortfarande sökte personal. Olof tyckte att jag skulle söka jobbet men jag funderade på det praktiska. Hyra pappas lägenhet? Bo med Olof? Det känns ju tidigt. Pratade lite löst om det och tänkte att jag ändå kan söka jobbet. Inte för att jag trodde att jag skulle få det utan för att... ja, chansa bör man?

   Ö-vik i sommar kanske?

Så kom jag på intervju. Och de hörde av sig igen för att berätta att de gärna ville anställa mig. Lite smått besviken över antalet timmar räknade jag ändå på att jag nog går runt ändå. Det blir deltid, ca 75%...

Nu började det snurra i huvudet. Hur gör jag? Vart ska jag bo? Pappa berättade att han skulle flytta tillbaka till sin lägenhet igen så den fanns inte att hyra. Kvar fanns Olof. Vi pratade om det och Olof var väl egentligen mer positiv till det än jag. Jag tvekade ett tag men gav med mig. Distans är inte så jäkla skoj. Speciellt inte när vi har den typen av studier/jobb som vi har. Så jag tänkte väl att jag chansar.

En chansning kan inte bli annat än rätt väl?  

Innan jag visste helt säkert om jobbet sökte jag lite spontana jobb inför hösten också. Med lite menar jag två-tre. Det låg lite på ytan. Men ett av jobben hörde av sig för att få en intervju. Hon var, som hon själv sa, väldigt intresserad av att träffa mig eftersom mitt CV tydligen lockat henne. På intervjun talade alla om för mig hur intressant mitt CV var och det kändes bra, mitt CV lär sparas på. Haha.

De ringde upp en vecka senare och sa att jag hade varit i topp tre av de intervjuade och tyvärr var det inte jag som fick tjänsten. Däremot ville de behålla mitt CV eftersom de trodde att det skulle tillkomma någon form av tjänst under hösten. Jag ryckte väl mest på axlarna och sa "javisst" samtidigt som jag trodde att det skulle rinna ut i sanden.

Jaja, det går fler tåg...

Döm av min förvåning när de ringde upp bara några dagar senare och erbjöd mig en tjänst. Ett grav-vik på ett år med eventuell förlängning. Tyvärr satt jag olägligt till när de ringde så jag bad dem återkomma dagen efter. På så sätt hann jag även ringa facket och fråga om löner. De ansåg att mitt löneanspråk var för lågt och när jag pratade med jobbet igen så meddelade jag dem om detta. De skulle kolla med ledningen och återkomma samt ringa mina referenser.

Idag ringde dem och sa att mina referenser var jättebra (vilket jag visserligen vet eftersom jag har kontakt med mina referenser) samt att de kunde gå upp till den sist begärda summan (ökning med 1500kr/månad beräknad på 100%). Tjänsten är inte heltid men det känner jag är en fördel. Då kanske jag får lite tid över till studier också. Jag vill ju så gärna avsluta mina studier.

En av mina referenser.

Så ett år framöver har jag lite koll på arbetssituation. Situationen med Olof tror jag löser sig. Vi kommer ha upp- och nedgångar. Stunder då vi ångrar oss och stunder då vi undrar varför vi inte flyttade ihop tidigare. Men jag har aldrig känt mig så säker på en partner som jag är med Olof. Jag är lugn och trygg med honom, i vår relation. Jag vågar vara mig själv. Stor del i detta tror jag har att göra med hösten som var, men det är en annan historia.

Nu ska jag sova för imorgon ska jag ta en långis med Tessan för att hämta en bakform för att sedan hoppas att jag hinner till cykelaffären och lämna in min cykel som jag tänkt lämna in idag vilket gick sådär. Sen är det till att besöka Madde på sjukhuset, fika lite. Hem igen och baka, packa och förhoppningsvis hämta min fina cykel. När jag flyttar till Stockholm har jag och Olof bestämt oss för att cykla ihop på helgerna, som träning. Jag är så glad över enkla träningsformer. Kanske att man kommer i form nu då? Synd att Tessan inte hänger på som förr bara. Men det är nog skönt för henne att vara själv ibland. Sova var det ja..!

  Min blivande sambo. <3

Idag står det packning på schemat. Toalettskåp är tömda och det som inte kommer användas denna vecka är nedpackat. Allt löst i sovrummet ligger i sängen. Så jag måste packa ner det idag om jag vill sova! Jag tror jag är så gott som klar i köket. Vardagsrummet tog jag och Olof i helgen och det lilla som var kvar är så gott som fixat. En del saker kommer finnas kvar i lägenheten eftersom vi kommer tillbaka lite i sommar. Måste dock kolla med sängen, hur vi gör. Ta med den och ha kvar madrasser som vi kan flytta själva kanske är ett bra alternativ? Min säng är en 160-säng och ska säljas. Hyllan i sovrummet är nedmonterad så det finns i princip inga ytor att lägga skit på. Bra va? Det är så man ska göra tror jag. Ytor att lägga saker på är farliga. Några köksmaskiner står kvar hemma men jag tänkte bjuda på fika till vännerna på fredag och då är elvispen en bra grej att ha kvar. När vi drar ner sista helgen i juli är det nog bra att ha kartonger med så man kan plocka ner förbrukningsvarorna som ska med. Det lär inte bli mycket eftersom kastruller, tallrikar och glas är tänkta att hivas. Men självklart finns det saker som ska finas kvar och det tar av någon anledning alltid mer plats än tänkt.. Gah! Nej, jag tror jag ligger rätt bra till inför lördagen.

Min systemkamera är tyvärr i Stockholm så ni får inga bilder. Jag saknar min älskling till kamera! Snyft.

Ikväll ska det av mot Madde som fyller år så jag måste nog lägga på ett kol. Jalla jalla!

Jag var på körskolan idag. Ställde in lite körlektioner. Skulle egentligen köra varje dag denna vecka men jag orkar inte. Det är så otroligt mycket med packningen. Jag trodde jag skulle få lite mer tid över när jag skulle flytta. Uppsägningstiden är ju trots allt tre månader. Men så långsamt tar vi det inte denna gång. Lite panik. Över till körskolan. Körskolan har varit min fristad lite när jag varit i Göteborg. Bort från allt som tyngt mig. Men idag och vid ett annat tillfälle har jag känt att jag inte vill tillbaka. Idag vet jag inte vad jag gjorde bra. Först började jag med att svänga för mycket i backningen, vilket jag upptäckte själv innan olyckan var framme men som också kommenterades. Jag slarvade med döda vinkeln i några tillfällen och jag körde för långsamt på vägar där jag kände att jag inte hade koll. Jag hade svårt med omställningen till bensindriven bil från Olofs dieselbil. I bensin gasar man mer annars får man kärringstopp. Omställningen gör att jag blir extra seg i starten och vid väjningsplikt. Jag har börjat bli bekväm och håller inte ratten rätt alla gånger.

Jag tycker det börjar bli jobbigt att köra med körskolan. Jag har aldrig koll på vart vi ska utan det är en, ibland två, korsningar/rondeller i taget. När jag kör med Olof vet jag i regel vart jag ska, annars blir det oftast tokigt. Körningen påverkas verkligen av hur jag ska köra. Jag måste inte ha kört vägen förut men jag vill ha mer än ett eller två steg framåt. När jag åker till ett nytt ställe (kollektivt) så kollar jag karta, tider, gångväg och allt runt omkring flera gånger på internet. Vad får folk att tro att jag inte skulle göra så när jag kör bil senare i livet? Jag blir frustrerad om jag inte har koll. GPS är inte min grej, kolla på karta är bättre. Annars blir jag osäker och då håller jag inte riktigt hastigheten.

På 30-50-vägar har jag svårt att hålla hastigheten. Jag kör inte för fort, jag kör för långsamt. Jag vet att det inte är bra det heller, detta gäller främst när jag är på nya vägar och inte har koll på vart jag ska.

Olof säger att jag är bättre än många som redan har körkort, tyvärr räcker inte det vid uppkörningen. Jag är så less på dragläge och att alltid ha någon brevid mig. Det bästa med halkan var att få sitta själv i bilen.

Sandra och Olof pratade i telefon när jag körde sist och var osäker. De diskuterade huruvida man accepterar misstag när man väl har körkortet. Jag reflekterar inte alls på samma sätt om jag sitter själv i bilen. Då tänker jag snarare "Ojsan hoppsan, gör om, gör rätt!" och gör om och gör rätt. När jag har någon brevid mig, alltså om jag övningskör, är jag medveten om att det kommer berättas för mig att jag gjorde fel. För fasiken vad duktiga vi är på att berätta vad andra gör fel!

Antingen gör jag fel i bilen. Sen tar jag det på fel sätt. Så borde jag ju egentligen bara köra vidare. Hur gör jag då sen när handledaren eller körläraren säger; "Feeeel!!!"? Jo, jag tar åt mig..

Jag kommer säkert också bli en såndär bilist som ser allting andra gör fel. När jag själv gör fel så släpper jag nog det ganska snart men gud nåde den som gör fel på vägen! Oj, så jag ska svära åt dem! För så är en sann bilist. Helst av allt ska jag svära tyst för mig själv, annars blir det väl fel... Eller, förresten! Fel blir det hur jag än gör. För idag vet jag inte om jag gjorde något bra. Jag borde vara bra eftersom jag fick köra stadstrafik men så mycket fel jag gjorde... Ett kärringstopp gjorde jag, förut hade det varit bra. Idag blev det ett fel för mycket.

Självkänslan är inte direkt på topp idag. Men nu kan det bara bli bättre, ellerhur?

   Nu slutar jag lyssna på alla fel!

Oj.. jag hänger nog inte riktigt med här. Olof kom natten till fredag. Dödstrött. På fredagen åkte vi till fina nyblivna mamman Sofie med sambo. Vilken underbar knodd! Ack så avundsjuk jag blir när jag ser alla dessa välskapta vackra underbara barn. Att deras lille dessutom verkade vara av den lugnare sorten gjorde att jag gärna ville stjäla honom. Haha.

Lördagen spenderade jag i 14km-sjukstugan vid Göteborgsvarvet. Masserade vader och gav plåster för skavsår. Det var roligt men man va mör efteråt. Stå så länge tar på krafterna. Innan varvet packades det och mat inhandlades. Olof kom ner denna helg för att packa. Tacka gudarna för att hans chef hade sagt att de skulle få ledigt om de hann klart den där jävulshelgen. Trötta lagade vi mat och la oss. Söndagen spenderades mest med att dra ut på tiden. Lite stressande faktiskt. Vi packade lite också.

Tessan är bättre nu, hoppas det håller i sig. Hon bör förbli frisk för annars går mattes hjärta sönder. Idag skulle Olof åka vid tre-tiden men det gick sådär så han åkte vid nio. Mer Olof-tid för mig! Tjohooo! Stackars Olof lär vara trött imorgon men han kan inte skylla på mig för jag tjatade på honom om att åka... tjatade redan på morgonen om att vi skulle gå upp. Hehe.

Men nu är första lasset skickat till Stockholm. Det fick plats en hel del i bilen. Men alla småsaker som är kvar har en tendens att ta plats också. Tänkte ta itu med det inom kort också. På fredag kommer mina goa vänner förbi och säger hejdå till mig. Skickade ut sms igår. Man kan ju hoppas att det kan komma förbi en del folk åtminstonde. Det känns tungt att lämna vännerna men jag vet att det inte är slutet på mina vännerrelationer. Snarare början! Nu får vi se vilka vänner som verkligen finns för en. Åh, jag längtar! Men först packa.

Skänken och soffan är sålda. Två av mina favoritmöbler. Men man får prioritera i livet. Gaaah! Tiden bara rusar framåt. Tror jag måste avboka några körningar. Kanske hitta en körskola i Stockholm. Glömde mina papper i Olofs bil. Typiskt!

Det är tur jag har Olof som diskar när jag gjort mat, jobbat på Göteborgsvarvet (i sjukstugan), tömt i källaren och packat in saker i bilen som ska upp till Stockholm... Visst låter det lite som om jag ska flytta?

"Nyfiken i en strut" som jag vet att bland annat Sussi heter i mellannamn ska nu få lite svar. Jag flyttar ihop med Olof snart för jag har fått jobb i Stockholm under sommaren. Troligtvis även under hösten, annars fortsätter jag plugga. Detta betyder att jag förmodligen kommer köra upp som privatist. Men halkan är gjord och det är väl mest finslip som behöver göras. Ibland är jag less på att köra. Önskar att de där småsakerna var lite färre... och att det inte gjorde något att man ibland gör misstag. Men men, suck och stön.

  Min blivande sambo, hihi.

Fy fan vad jag är less på att folk klagar på sina män! Visst att man ibland behöver klaga men måste det alltid vara samma visa? Han diskar inte, städar inte, ser inte det jag ser... Neej! Du ser inte vad han ser heller!!! När jag håller på och ser allt vad som ska göras så ser Olof en stressad Maddo som behöver slappna av. Jag får tuppjuck för att han inte inser att jag blir stressad av att ha kaos och han får tuppjuck för att jag inte kan låta kaoset stå ett par dagar. ETT PAR DAGAR?! Men jag vet vad han ser. Jag vet att han tänker på mig. Jag vet att världen inte går under om det är skitigt en dag extra.

Varför tar jag upp detta? Jo, för att jag var inne på ännu en "mamma-blogg" som klagade på sin man som inte ser... förstår... inser... tänker själv... Vart är kommunikationen? Självklart blir man arg på sin käraste, man blir irriterad och ibland har man faktiskt olika åsikter (ganska ofta). Det handlar inte om att vi tjejer behöver stå på oss i lägen då det kommer till städning. Vi behöver lära oss att slappna av. Visst behöver många tjejer lära sig att säga ifrån; när det gäller dem själva!!! Men om du gång på gång ber pojken att diska, tjatar på honom att han inte gjort det, tjatar lite mer, blir irriterad och suckar...vissa gör det till och med själv eftersom "det är bättre om jag gör det själv" hur tror du att du skulle känna som "man" (djur?) om någon försökte bossa med dig sådär? "Men sånt utstår ju vi tjejer dagligen" jaaa, och det är DÄR du ska lägga energin. Säg ifrån, lär dig ignorera, stå på dig... När folk bossar över dig! Inte när din partner glömmer plocka in tvätt, diska, krydda på ett visst sätt, byter blöja på fel sätt, matchar kläderna fel på barnet... you name it! Det är små skitsaker i världen. För du låter ändå andra människor bossa över dig!

Jag är också människa, självklart ber jag Olof diska och suckar när han inte gör det. Men jag väljer inte att skriva det offentligt för hela världen. Ibland gör jag det själv. Ibland suckar jag. Väl medveten om att han har jobbat mer än heltid när jag varit i Stockholm medans jag faktiskt knappt åtagit mig något under dagen. Jag har en underbar pojkvän som inte gnäller på mig eftersom jag "inte gjort något vettigt under dagen" som jag skulle säga. Medan han anser att det är rätt bra jobbat att ha fixat tvätten, vikt tvätten och plockat iordning i lägenheten så det går att komma fram. För mig är det bara självklart att göra. Behöver jag tvätta kläder så gör jag det. Behöver jag komma fram i lägenheten så plockar jag undan.

Vi har rätt olika nivåer. Jag känner behov av att tvätta minst varannan vecka medan Olofs kläder räcker bra längre än så. Jag har valt att ha en liten garderob med saker jag använder. Olofs garderob innehåller så mycket kläder att han skulle kunna byta varje dag i en månad - minst! Men då får jag väl tvätta oftare då? Det är ju jag som behöver det..! Nu har jag en pojkvän som anser att grus i hallen är bra mer irriterande än jag anser (hund i ett år har satt sina spår.. haha) så han kan sucka när han kommer hem från jobbet och trampar på grus, jag sitter då lugnt kvar i soffan för min gräns är inte nådd. Vill han få bort gruset får han väl dammsuga eller sopa golvet?

Vi kommunicerar rätt mycket. Om vad som behövs göras, prioriteringar och sånt. Nu vet jag att vi inte varit tillsammans länge och jag erkänner att vi ibland blir irriterade på varandra men vi glömmer inte att kommunicera. Vi går inte på rutin. Rutin är den största fällan vi kan gå in i.

Angående mamma-bloggar... Ni är ensamma hemma och ser all skit dagligen. Skit ni aldrig skulle sett om ni jobbade och kom hem för att äta, skita och sova. Försök inse att mannen också är trött. Jag påstår inte att det är lätt att vara mamma, jag inser också (trots att jag inte är mamma själv) att det är SKITTUFFT att vara mamma. Men vad ger er rätten att sluta kommunicera med er man och hitta gemensamma lösningar samt spy galla över era män offentligt?? När var det okej att med namn och bild visa hela världen att denna personen är värdelös när det kommer till hushållssysslor..? Vill du själv bli stämplad på det sättet?

Skit i småsaker och börja kommunicera. Skit i städning, tvätt och vikning i trettio minuter. Prata istället! Vad har hänt med kommunikationen i vårt avlånga land?

   Om du inte lyssnar på mig så tänker jag inte lyssna på dig och då blir det säkert bättre!!! Eller..?

I morse vaknade jag. Utvilad. Det var så jäkla skönt eftersom Olofs väckarklocka ringt varje morgon i nio dagar i sträck. Tionde dagen va tung men då var det min klocka. Igår kom jag hem, däckade 30 minuter, höll mig med nöd och  näppe vaken, däckade 30 minuter, pratade med Olof, sov tio timmar. Välbehövt.

Så jag vaknade utvilad i morse. Lite trött i kroppen eftersom den inte gjort något vettigt. Då bestämde jag mig för att det skulle bli en bra dag idag. Så frukost, lura i Tessan mat och vatten. Åka och träffa kollegan M. Lämna Tessan och dra mot min risk2:a (halkan). Gjorde halkan, fick godkänt och sen drog jag till M och käkade middag samt tjötade och fikade. Alltid lika mysigt! Därefter drog jag hem.

Under dagen har jag fått en del positiva besked och ett av dem är att Olof är på väg till Göteborg nu. Jag tjatade mig till att han skulle åka hit redan ikväll så det blir nice. Annars hade jag ju förlorat 16 timmar med honom och det gick inte an! Ellerhur? Hihi. Imorgon kommer väl ändå bli minst lika bra?