Stockholm. Sambo. Hund. Gravid. Mitt liv!

Varför skäller hon på den hunden? Just den hunden! Jag står inte ut. Vad gör jag för fel? Varför lägger det sig inte? Jag vet ju att jag gör så bra jag kan. Visst har jag inte motionerat henne ordentligt idag men hon gör så även när hon motionerat. Jag orkar inte! Är inte på humör. Vännerna säger att hon gör sådana framsteg men idag ser jag inte?

Igår var en underbar dag. Jag gick lös med henne större delen av promenaderna. Det gick superbra. Jag var så stolt. Så glad.

Man säger att en bild säger mer än tusen ord. Vad gör inte låten då? Låten är så personlig. Speciell och individuell.

"Men vem besitter förmågan att veta vad som ryms i en ny individ? Vem kan säga till någon annan hur lyckan ser ut?"

Jag har försökt blogga hela morgonen men det blir bara massa utkast. Inget jag blir nöjd med. Jag lever. Idag är egentligen en bra dag, jag har bara inte tagit tag i den ännu. För jag är väl egentligen den enda som kan påverka mina reaktioner? Därför går jag in med tanken om att varje dag är bra. Känner jag det inte så ligger det hos mig att finna det som får dagen att kännas bra. Ibland måste man be om hjälp, andra gånger behöver man träna, gå ut, kramas eller bara sitta ner en stund. Jag ska försöka finna vad jag behöver idag.

Insåg vad som drar mig ner. Kan däremot inte prata med alla om det och jag tror det är så att jag behöver få berätta om den situationen för någon. Någon som redan vet lite bakgrund. Minska risken för millioner frågor. Jag vill bara ha ut det och sen släppa det. Jag har haft detta gnagande inom mig en vecka nästan så nu är det dags att släppa taget.

Tills dess lyssnar jag på Magnus Carlsson/Barbados. När jag söker på YouTube ser jag hur sliskig Magnus Carlsson sett ut under åren. Det värsta är väl ändå att han alltid sett bra ut - för den tiden! Men... usch! 

Jag kanske borde ändra titeln till "Hur kommer vi se på oss själva om nio år?" för detta är nio år sedan: