Stockholm. Sambo. Hund. Gravid. Mitt liv!

När jag kom till vagnen i morse valde jag att hoppa på den första vagn som kom. Inte för att den skulle ta mig till skolan utan för att jag skulle komma vidare till ett ställe där jag har fler möjligheter att komma till skolan. Precis innan dörrarna stängs hör jag pipet och därefter den där rösten som säger "Västtrafik informerar..." Självklart var den vagn jag egentligen skulle ta inställd. Lyckligtvis var jag redan på den andra vagnen. Gött tyckte jag.

På kvällspromenaden sa jag till Katarina att vi kunde gå åt andra hållet än vanligt (kvällspromenaden blir ofta densamma). Inte många sekunder senare hörde jag ett ordentligt morrande från andra sidan (där vi brukar gå). Grannhunden som Tessan brukar skälla på lurade bakom en buske, eller tja.. jag får ta kort någon dag och visa hur det ser ut. Den var inte gömd alltså. Men Tessan var lös och det är en syn jag inte ville se om vi hade gått där, hon okopplad, han ordentligt morrande. Hua.

Jag kanske bör lita på magkänslan lite oftare?

- De kallar det för mord, jag hade ju bara roligt..?  

Med min nya hjälm och en opumpad cykel begav jag mig ut med Tessan för att leta pump. Tre bensinstationer senare inser jag att jag faktiskt har rätt nära till inte bara en utan två cykelaffärer. Begav mig till en av dem och där pumpade jag däcken.

Det första Tessan gör är att springa brevid. Sen kommer en okopplad skällande liten hund och jag inser rätt snabbt att det inte är någon idé att sitta kvar på cykeln. Hoppar av och fokuserar på hunden. Utöver det mötet gick cyklingen superbra. Hon älskade det inte men hon verkade ändå glad. Jag tänker mig en lycklig hund som hoppar brevid men jag misstänker att det inte är nödvändigt. Hon hade svansen uppe och öronen bakåt. Hon verkade nöjd helt enkelt. Att öka takten var inte tal om, ännu. Men detta blir skoj. Nu vill jag cykla snart igen! Allt känns ju så mycket bättre med en ny hjälm. Ellerhur?