Direktlänk till inlägg 14 mars 2010
Kramar... dessa underbara, fantastiska och läkande kramar. Är det inte otroligt hur mycket en kram kan göra? En kram kan vara svar på en fråga, det kan vara det som får dig att orka vidare i en tuff situation och det kan vara den enda tröst du behöver när det trots allt går åt helvete. Det kan också vara det värsta du vet om. En kram och du känner dig instängd. Trängd. Tvingad. En kram kan kännas som ett övergrepp. Kanske låter det konstigt men många lever i en värld där en kram betyder övergrepp. Det kan vara minnen från ett tidigare övergrepp, skräcken för närhet eller något helt annat.
I mitt fall har det nog mer att göra med tidigare erfarenheter och skräcken för att bli trängd i ett hörn. Tvingad till något jag inte vill. Det är först på senare tid jag tillåtit mina vänner att sova i min 160-säng. Tidigare var det extrasäng som gällde. Undantagen var: Dejter och sambo/partner. Jag vet inte varför kramar kan vara så jobbigt. Jag kan bara spekulera. Det finns saker jag varit med om i livet som kan sätta sina spår. Det finns spekulationer om vad jag varit med om som barn vilket också kan sätta spår. Kan min mammas tvångssjukdom ha med saken att göra? Som sagt: Jag kan bara spekulera.
Nu är det säkert många som funderar över detta för jag älskar ju kramar? Ja, precis. Jag älskar kramar. Hur går det ihop med jobbiga erfarenheter? Jag älskhatar kramar. Det är det bästa och värsta jag vet. Jag känner mig lätt trängd, olustig, rädd och allmänt obekväm i en kram. Samtidigt kan en kram kännas befriande, varm och peppande. Jag vet inte hur din kram känns just idag. Känns den annorlunda beroende på tidpunkten? Det värsta jag vet är att få en kram. Det bästa jag vet är att få en kram.
Jag förespråkar kramarnas läkande kraft. Jag tror att beröring är livsviktigt (det finns det studier som pekar på också). Därför tvingar jag mig ofta att bli kramad och att kramas. Jag funderar ofta på om jag anses vara hård, om folk inte vågar krama mig eller om jag helt enkelt utstrålar någon form av "krama mig inte". Kanske utsrålar jag motsatsen men min största skräck är att:
- Inte kunna stå på mig
- Bli överkörd
Det i kombination med rädslan för att bli kramad och inte bli kramad gör att jag emellanåt känner mig som en överspänd Maddo. Utan kramar känner jag mig tom men med dem känner jag mig överkörd. Nu återkommer vi till Kernell: Att finna balansen!
2:a april 2012
Vi åkte in kvällen den 5:e april för minskade fosterrörelser. Jag hade knappt känt bebisen alls under dagen och det jag känt var lamt. Kände mig orolig och för första gången under hela graviditeten var jag verkligen orolig. Väl...
Imorse kom samtalet. 10.08 dödförklarades min morfar. Han låg i koma sen i torsdags och vi visste att det inte var långt kvar. Ändå gör det ont i hjärtat. Klart jag älskar min morfar men han har det bättre nu, han hade så ont i slutet. Det är inte vä...
Bloggar inte här för närvarande.
En människa är så mycket mer än hon visar. I bloggvärlden är det väldigt tydligt. Man tror att folk skriver allt om ämnet de tar upp men visar inte allt. Allt passar sig inte offentligt, speciellt inte om man går ut med bild och namn. Därför blev jag...
Det är saker som händer nu men jag orkar inte skriva sakerna i bloggen för jag orkar inte behöva stå till svars för vad jag gör, inte gör, hur jag reagerar osv... Tack till alla stöttande kommentarer som jag inte svarat på. Jag orkar inte just nu. ...
Tänk på vad som gör dina vänner till just vänner, istället för att se vad de gör som irriterar dig eller vad de saknar.
Maddo
Skaffa en gratis blogg på www.bloggplatsen.se
