Stockholm. Sambo. Hund. Gravid. Mitt liv!

Det är mycket som händer i livet men jag har inte riktigt varit den som bloggar om exakt allt mer än i omgångar. Ibland känner jag att jag fastnar i träsket. Ska jag ändå skriva om vad som hänt så får jag väl göra så gott jag kan. Detta missar ni i mitt privatliv:

• Tessans andra hundmöte med Max. Denna gång i slottsskogen. Inga tänder här inte! That´s my dog!
• Melodifestivalkvällar varje lördag.
• Besök i gamla området (Nina bor ju kvar) med melodifestivalfinal och långpromenad med Tessan.
• Tessans första innomhushundmöte resulterar i nervös golden retriver  men en lugn och kaxig papillon.
• Tessan har faktiskt blivit påhoppad av två hundar.. (Vissa ska inte ha hund, Tessan får inte hoppa på någon hund för mig!!!)
• Jag har köpt en cykelhjälm (för vilka pengar? Jag vet inte men jag behöver en, den gamla är...gammal! Man ska byta var femte år har jag lärt mig)

...äsch, detta känns löjligt. Jag vill bara poängtera att jag varken har tid eller lust att skriva om allt som händer i mitt liv. Jag ventilerar inte alltid det viktigaste i bloggen men definitivt det jag känner att jag vill skriva om.

Livet blir vad du fokuserar på!

Tessan (i finrosett och rosaglittrigt finkoppel) sitter lugnt i hissen med Nina.

Ludvig (Golden Retriver) vill helst av allt ut ur hissen.

Tasso (Papillon) är gammal. Haha.

Kramar... dessa underbara, fantastiska och läkande kramar. Är det inte otroligt hur mycket en kram kan göra? En kram kan vara svar på en fråga, det kan vara det som får dig att orka vidare i en tuff situation och det kan vara den enda tröst du behöver när det trots allt går åt helvete. Det kan också vara det värsta du vet om. En kram och du känner dig instängd. Trängd. Tvingad. En kram kan kännas som ett övergrepp. Kanske låter det konstigt men många lever i en värld där en kram betyder övergrepp. Det kan vara minnen från ett tidigare övergrepp, skräcken för närhet eller något helt annat.

I mitt fall har det nog mer att göra med tidigare erfarenheter och skräcken för att bli trängd i ett hörn. Tvingad till något jag inte vill. Det är först på senare tid jag tillåtit mina vänner att sova i min 160-säng. Tidigare var det extrasäng som gällde. Undantagen var: Dejter och sambo/partner. Jag vet inte varför kramar kan vara så jobbigt. Jag kan bara spekulera. Det finns saker jag varit med om i livet som kan sätta sina spår. Det finns spekulationer om vad jag varit med om som barn vilket också kan sätta spår. Kan min mammas tvångssjukdom ha med saken att göra? Som sagt: Jag kan bara spekulera.

Nu är det säkert många som funderar över detta för jag älskar ju kramar? Ja, precis. Jag älskar kramar. Hur går det ihop med jobbiga erfarenheter? Jag älskhatar kramar. Det är det bästa och värsta jag vet. Jag känner mig lätt trängd, olustig, rädd och allmänt obekväm i en kram. Samtidigt kan en kram kännas befriande, varm och peppande. Jag vet inte hur din kram känns just idag. Känns den annorlunda beroende på tidpunkten? Det värsta jag vet är att få en kram. Det bästa jag vet är att få en kram.

Jag förespråkar kramarnas läkande kraft. Jag tror att beröring är livsviktigt (det finns det studier som pekar på också). Därför tvingar jag mig ofta att bli kramad och att kramas. Jag funderar ofta på om jag anses vara hård, om folk inte vågar krama mig eller om jag helt enkelt utstrålar någon form av "krama mig inte". Kanske utsrålar jag motsatsen men min största skräck är att:

- Inte kunna stå på mig

- Bli överkörd

Det i kombination med rädslan för att bli kramad och inte bli kramad gör att jag emellanåt känner mig som en överspänd Maddo. Utan kramar känner jag mig tom men med dem känner jag mig överkörd. Nu återkommer vi till Kernell: Att finna balansen!