Jag vill inte att alla ska veta allt. Men vissa saker är jag rätt öppen med. Jag har haft en depression som nådde sin spets runt denna tid förra året. Det är den medicineringen jag har trappat ner nu i en vecka. Nu får vi se om jag avvaktar med att sluta helt eller om jag helt enkelt skippar dem från och med inatt. Detta är nog första gången jag trappar ner medicin för att jag vill det. Inte för att jag inte vill gå på tabletter utan för att jag faktiskt mår bra och har lyssnat på mig själv.

Det har varit en sjuhelvetes tid. Jag har mått så dåligt som jag inte trodde jag skulle kunna må. Jag har skrattat. Jag har haft roligt. Men jag har haft en tyngd i bröstet. Många dagar har jag bara velat gå tillbaka till gamla mönster. Bara för att få lätta på trycket. Däremot minns jag hur mycket som slog tillbaka när jag gjorde det sist. Man kommer in i en ond spiral.

(En klasskompis har ärr från skärsår på sina armar. Jag vet inte hur jag ska reagera. Jag vill ju hjälpa, stötta... men vem vill ha hjälp från en helt utomstående? Det blev en parentes bara)

Ond spiral... ja, jag har länge förnekat mig själv och mina känslor. Detta år har handlat om att bejaka mina känslor. Det är fortfarande svårt att skriva om det år som varit. Men jag vill skriva. Jag vill berätta.

Det senaste året har jag velat skada mig själv. Gömma mig i min bubbla. Slippa ta ansvar. Inte tänka på mig själv och bara vara som ett barn. Jag har varit rädd för att någon ska komma på mina känslor. Jag har haft känslan av att jag är ett stort skämt. Inte ens litat på mig själv. Varit rädd för mig. Vägrat umgås med mig själv.

Samtidigt har detta år bjudit på många insikter. Det gör inget om jag gör fel. Jag kan ändra åsikt och min åsikt är också värdefull. Ibland är det viktigt att faktiskt ha en åsikt. Jag har också insett att vänner inte växer på träd och att man kan glida ifrån varandra beroende på vilken utbildning man har och hur man utvecklas även efter tonåren. Kanske är det jag som är för lik en tonåring till sättet? Jag vet inte.

Jag har insett att jag inte är den typen som festar varje helg. Ett tag festade jag nästan varje helg och det var roligt. Det ska jag inte sopa under mattan med. Jag har som sagt skrattat och haft roligt under året som varit. Men det är inte det jag vill med mitt liv just nu. Jag har kommit till insikt med att jag inte är typen som festar varje helg. Jag gillar träning och att utvecklas inom kosten. Jag vet fortfarande inte vad jag vill jobba med men jag tror det kommer, tids nog. Nu studerar jag för att jag vill. Jag bor tillsammans med Katarina för att jag vill och jag har Tessan för att jag vill. Sen skaffar jag vänner från de premisserna.

Året har till stor del handlat om att göra saker igen. Fast för min skull. Inte för att träffa någon annan utan för att känna efter hur jag vill ha mitt liv. Lite som i Runnaway Bride när Julia Roberts får frågan hur hon vill ha sina ägg tillagade. Har du inte sett den? Se den!

Jag har gått ner i vikt mest för att jag gjort det jag trivs med. Jag har inte försökt följa någon diet. Jag har inte försökt forma mig för att träffa nya människor. Jag har litat på att folk överlever om jag väntar med att svara direkt. Om jag är osäker säger jag det och vill personen ha ett svar blir det nej. Jag vill inte pressa fram ett ja i rädsla för att såra någon annan. Då sårar jag bara mer.

Därför är jag glad och lättad över att kunna avsluta min medicinering denna vecka. Jag mår helt enkelt bra nu och jag är stolt över de steg jag tagit. 2009 var utvecklande men jag vill inte leva om det. Jag fyller 25 i höst och det är dags för mig att förverkliga mina drömmar detta år. Vilka drömmar har jag egentligen? Det får kanske bli ett annat inlägg. En annan dag.

Denna gång ville jag berätta om varför jag är så glad över att få sluta med min medicin. Jag kommer få ge blod igen också. Jippie.

För mig är det viktigare att det jag äter är "äkta vara".

P.S Som i ett steg att faktiskt visa mina åsikter har jag lagt in lite nytt i menyavdelningen. Kika gärna där, det finns matnyttiga länkar och tänkvärda ord.

 

malin-heléna

26 januari 2010 22:42

Vilket fint inlägg Maddo. Jag skulle kunna säga klychan " jag vet hur det känns" Men just med deppresiner och sådana sinnestillstånd vet man inte hur det känns. Även om någon varit i ungefär samma sits så vet man ändå inte hur den andra personen haft det. Så det enda jag vill säga är att jag tycker du är stark. Som pratar om det, redan nu, det är ändå inte en historia från förr i tiden. 1 år är inte mycket.
Men jag är imponerad av dig. :)

Sv:Från stationen till vårdcentralen.. ja du, det är inte super långt. (om man kan genvägarna, haha)
Men ska man gå dit om man inte känner området så blir det.. Upp från stationen för bi "lundgrens tobak" sedan första till höger.. gå förbi "hanssons kiosk" (där jobbar jag ;) ) och sedan vänster i stationen. Så följer man den vägen tills man ser vårdcentralen på höger sida. :)

Träningen gick super bra!! Jag är så nöjd. :)Härligt när man kan ge järnet och verkligen ta ut sig och ändå känna sig stark och "fräch" ;P

(blev en lång kommentar detta) hihi..

http://www.malin-helena.bloggplatsen.se

 

Martin

26 januari 2010 22:43

Det låter underbart:) Vet att det varit ett tufft år för dig men samtidigt, det kan leda framåt till något bättre.
Stort grattis !

 

sara

26 januari 2010 23:00

Yeey, härligt! Framsteg och starkt jobbat att stå emot att falla tillbaka i gamla spår. Hela 2010!

http://smuppra.blogg.se

 

Maddo

26 januari 2010 23:59

Martin: Tack! Ja, jag tror och hoppas också på det! Tack för ditt stöd. Kramar

http://blogg.dreammaddo.se

 

sara

27 januari 2010 07:28

Oj heja 2010 ska det ju stå :-P Men du verkar fatta det iaf .
Jo, men det är starkt att skriva och prata om det, och starkt att stå emot det.

sv: skolan går bra. Hade 5 timmars undervisning igår och fick vid lunch läxa till idag klockan 9.00 Det är alltid roligt, särskilt inlämningsuppgifter... Så var gårdagens kvällsplaner åt skogen.
Idag har jag 6 timmars undervisning och är så sjukt trött. Ska packa om ryggsäcken för idag lär det inte bli något mer plugg efteråt.

http://smuppra.blogg.se

 

Vivi

27 januari 2010 09:49

Tack , jag blev gansak nöjd med bilderna faktiskt :)

Vilken underbart inlägg Maddo, väldigt bra och personligt. Det är tungt att gå igenom något sånt och det är inte alla som kommer oskadda ur processen, du är så stark som vågade be om hjälp, att du fick hjälp av läkare!
Härligt att du känner dig starkare nu, det är klart att man alltid har återfall, det finns dagar man lätt hamnar i gamla mönster, men det viktiga är att inte fastna där!

Stor eloge till duktiga du som är så modig! Du både skriver om det och på så vis hjälper du kanske både dig själv och andra i liknande situationer !!
*kram*

http://www.missvivis.se

 

sara

27 januari 2010 11:56

OCH SÅ VILL LÄRAREN INTA TA EMOT SKITEN, utan ville bara att vi skulle skriva det i övningssyfte. Så ingen rättning, ingen feedback. Störande.
Är i bibblan, läser ditt nya inlägg ikväll.

http://smuppra.blogg.se

 

Sussi

27 januari 2010 12:52

Vad imponerad jag blir av dig. Det var min första känsla när jag läste ditt inlägg!
Det framgår hur stark du är som människa. Att kunna vända när du mår som sämst och våga be om hjälp! Jag är så glad för din skull att du kan sluta med din medicin nu :-)

Kramisar

http://allt-om-inget.bloggagratis.se

 

Anna

27 januari 2010 15:11

Jag kan faktiskt säga att jag vet hur det är att vara långt nere i depression med medicinering och samtal. Jag hejar på dej och tror att du har styrkan att komma tillbaka till ett "själv" som du kan trivas med!! Kramar

http://kavril.bloggproffs.se

 

Zandra

28 januari 2010 14:21

Det är väldigt fint av dig att du delar med dig av en så privat bit av dig själv. Det låter också som att du är på helt rätt väg nu. Jag är väldigt glad för din skull! Skönt att du känner att du inte behöver medicinen längre, det är verkligen ett gott tecken när du själv väljer att sluta.
Du är en stark och härlig tjej som har mycket att ge!

Jag tror också att du kommer växa enormt som person i och med att du blivit matte och har ansvar för ett annat liv.
Så väl som du ta hand om Tessan hoppas jag att du också tar hand om dig själv! Det är du värd!

http://drak.bloggagratis.se

 

marica

3 februari 2010 20:58

Hur har det gått att sluta? Får man fråga vad det är för medicin? Kan man bara sluta eller trappar man ner?
*Kram*

http://maricaaberg.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Var barnfria och åkte vattenrutschkana. I sista åket svängde det så att jag fick världens nackspärr. Ont ont ont. ...

..som barn kanske bör ha det? Vi har ett barn som fyller tre snart. Fortfarande sockerfri. Det finns en önskan om en tårta som är blå med blåbär inför kalaset. Jag håller på att kämpa mig till ett recept på tårtbotten utan socker. Jag återkommer m...

http://made.shapemeup.se/2012/03/28/fridas-halsobrod/ Inspiration från detta recept så bakade jag ett bröd på kvarg som höll på att passera datum. Mitt i min detox. Grannen godkände brödet! Imorgon blir det städning och fixa. Sista dagen på det...

Ikväll var det utgång. Urringning och alkohol. Så är mammorna till mina jobb-barn ute! Gah. Har iaf haft kul. ...

Vi har fått en förskoleplats till stora i augusti. Jag blir alltså hemma med båda barnen tills dess. Snart kommer värmen och alla barnfamiljer börjar ta sig ut. Mycket trevligt ska det bli. Tills dess umgås jag med mammor och promenerar och försöker ...