Stockholm. Sambo. Hund. Gravid. Mitt liv!

Idag har jag fått massor av inspiration. MissVivis (http://missvivis.se) skrev om en tillbakablick i sin blogg idag. Det handlade om tiden hon hade i Stockholm. Sussi (http://allt-om-inget.bloggagratis.se) skrev om ett hur liten världen är. Det handlade om en person som kände till en annan på namnet, en person som Sussi känner om jag förstått det rätt. Då kom jag att tänka på när jag träffade en tjej i kören...

För att börja om från början. Jag flyttade ner till Göteborg 2002 och var då ca 16 år. Men kören började jag 2003. Det var en skolkör som många i Göteborg känner till vid namn Burgårdens skolkör. Där sjöng jag. Vi hade ett sammarbete med en skola i Sydafrika vilket gjorde att vi fick sjunga på en tillställning där Sydafrikas vice president närvarade. Spännande va? Ja, som tack för detta fick vi gå på en teater. Jag och några körkompisar gick och såg på den tillsammans. En av tjejerna var intresserad av att veta mer om föreställningen och vi begav oss därför fram till de ansvariga och pratade med dem. Körkompisen skrev ner sin mailadress varpå jag utbrister: - Men den känner jag igen! Hon tittar på mig som om jag var dum i huvudet och jag släppte det rätt snabbt. Många mailadresser är ju lika varann, ellerhur?

Så begav vi oss tillslut bort från teatern. Teatern som hade väckt många känslor fick oss in på ämnet mobbning. Eftersom jag varit mobbad och hade bestämt mig för att vara öppen med detta så pratade jag på om detta (de som känner mig vet att jag kan prata otroligt mycket. Pernilla uttryckte en gång att hon aldrig träffat någon som har så mycket att säga som jag, positivt la hon faktiskt till) och hon inflikar att hon också varit mobbad men hade flyttat från det stället. Självklart sa hon vilken stad men eftersom det är en rätt liten stad vill jag inte yttra mig om vilken. Då går det upp ett ljus för mig! - Om jag säger min mailadress så vet du vem jag  är. Jag nämner min mailadress och hon förstår plötsligt varför jag hade känt igen hennes mailadress.

Denna tjej hade jag träffat på en chatt efter ett tv-program om mobbning (Ramp, ett program som tog upp mobbning ur tre perspektiv). Därefter hade vi haft långa utförliga mail där vi berättat allt om hur vi känt och hur vi hade mått. Sen slutade hennes mail komma och relationen dog ut i sanden. Två år senare stod vi där: i samma kör, i samma stad, på samma skola. Det var en skön känsla. Den fyllde liksom hela kroppen.

Ibland är världen liten. För hur många lämnar staden de bor i för att börja om på ny kula efter mobbning? Hur många väljer Göteborg och hur många väljer att börja i en skolkör? Det var häftigt. Än idag blir jag varm vid tanken på det mötet. Att få ett ansikte på denna person, att vi faktiskt delade intressen och veta att våra mail inte hade varit förgäves. Vi hjälpte varandra att läka och att våga börja om. Det är stort.

Det är fantastiskt vackert ute. Jag drog mig ut på en promenad och fotograferade lite och självklart ska ni få ta del av mina foton. Är rätt nöjd med dem. Det är svårt att fotografera när det är så ljust men ändå så mörkt. Men några fotografier blev det. När jag lagt upp dessa ska jag lägga mig på spikmattan för jag har riktigt ont i ryggen, bakom vänster skulderblad. Det är inte någon höjdare direkt. Hur som helst så är fotografierna omanipulerade, dvs. jag har inte ändrat på något annat än vad som anses vara godkännt. I detta fall skuggorna. Det innebär också att det jag fotograferat faktiskt finns i vardagen - om vi bara tittar en extra gång. Vardagen har massor av vackra saker att bjuda på.

Vissa blommor kämpar mot vintern.

... andra accepterar läget.

Vackert vid vattnet.

En kamp mot naturens egna lagar.

Lite har den lyckats slå ut men den kommer nog inte längre.

Riktigt mycket frost.

Blommor som håller på att ge efter för vintern.

Jag skulle just skriva ett inlägg att jag väntar på paketet från CDON (http://cdon.com) när det lät i brevlådan! Paketet har kommit, Nina är på väg upp... Åh, kärlek! Återkommer när jag hört, sett och känt på skivan!

Nina med skivan ♥