Att finna sig själv.

Redan igår sa jag till klasskamraterna att jag avvägde att göra avbrott i mina studier. Reaktionen? Oväntad. Många reagerade med ett "nej". Jag blev plötsligt medveten om att jag nog är rätt omtyckt i klassen. Att människorna tycker om att umgås med och prata med mig. Det har jag inte riktigt förstått innan. Så när jag idag bad om en liten stund av lektionen för att tacka alla i klassen och säga att jag tyckte att de är en fantastiskt klass så bar inte rösten helt. Allt jag lärde mig på retorikkursen i somras försvann. Ett ord till och tårarna hade flödat. Efter att ha sagt hejdå och lämnat klasskompisarna kände jag ett otroligt behov av att prata med en av de två jag har störst förtroende för. Jag ringde en av dem och det tog inte lång tid förrän tårarna flödade. Det är tungt att lämna en klass man gillar så mycket som jag gör. Klasskamraterna är underbara och jag... jag kommer sakna dem! Jag lovade att hälsa på och det ska jag göra!

Jag pratade lite med läraren om läget och sa att jag tvekar lite ibland samtidigt som jag vet att det är rätt beslut jag tar. Hon tyckte jag gjorde rätt och ansåg att jag skulle stå på mig. Inga tvivel. Så fort jag tvivlade sa hon bara "nej", vänligt men bestämt. Det känns bra när en lärare stödjer ens beslut. Det känns bra. Tungt men bra.

Bakgrunden till det hela är hela det året som gått. Jag har tvekat i ett år och känner mig vilsen. Mina studieskulder ökar i samma takt som tiden går. Det är rätt mycket som händer. Huruvida jag tar ett avbrott eller gör en sjukskrivning vet jag först nästa vecka. Det tog mig lite mindre än ett år att ta detta beslut men jag tror att jag gör rätt. Som någon i skrev i en kommentar: Jag tror du behöver hitta dig själv (kanske har jag omformulerat det men det är principen som räknas). Jaa, jag behöver hitta mig själv. Det avsätter jag tid för. Nu. Inte en sekund för sent.

En students ekonomi är krasslig och det kommer min ekonomi vara framöver också. För utan CSN finns inte många kronor över till nöje. Men gratis i Göteborg finns ju! Någon som vill gå på museum med mig?

 

Bibbi

9 oktober 2009 23:56

Hej igen. Vilka tunga beslut du måste ta... Det är viktigt att lyssna på sitt inre och lita på att det är rätt. Det är också ett bra sätt att hitta sig själv på, tänker jag.

Massor med lycka till med livet!!! Hade gärna gått på museum med dig men bor lite långt bort, hihi.

Jo, hundbloggen kom till för att jag bakar hundkex och säljer och då tänkte jag att det passar bra med ett hundforum men det är inte så många som hittat dit.

Alla gamla bloggvänner hänger kvar på den här bloggen och jag är så glad att jag har dom/dig.

Du säger att söndagen är helig. Är du kristen???

Varm godnattkram från Bibbi

http://tryggimigsjalv.blogg.se

 

Bibbi

10 oktober 2009 10:05

Tack goda goda du

http://tryggimigsjalv.blogg.se

 

Sussi

10 oktober 2009 13:11

Vilket tufft beslut! Det är många vänner du lämnar bakom dig. Nu går det visserligen att träffas ändå :-)
Är det så att du känner att det är rätt beslut så är de det! Ingen annan känner sig själv så bra som en själv..

Hoppas allt ordnar sig för dig och muséeum är inte så tokigt det heller!!

Kramisar

http://allt-om-inget.bloggagratis.se

 

marica

10 oktober 2009 18:54

vad ska du göra istället nu då?
förstår att det var ett tufft beslut men som du själv skriver så är det ju något du tänkt på länge! och du kan ju alltid fortsätta läsa senare!
att det var nära till tårar gör inget, tänk jag som grät öppet framför alla er på kursen... :)
kramiz

http://maricaaberg.blogg.se

 

Myntdrottning

10 oktober 2009 20:58

Undrar om det var jag som skrev det där med att hitta dig själv? Hur som helst.. Att komma fram till, och ta steget att, börja lära känna sig själv - det är det största man kan göra. Du har en svår, jättetuff, resa framför dig. Men när du nått slutstationen så kommer du att må så himla bra och du har lärt känna den bästa vännen i hela världen. Och fått en vän du kan lita på i vått och torrt. Nämligen du själv!
Lycka Till!

http://www.metrobloggen.se/bloggerinan

 

Kryddan

11 oktober 2009 22:53

Tufft beslut att ta, men du känner ju själv vad som känns bäst för dig.
Följer gärna med dig på museum å annat roligt hehe :)
Kram hjärtat // Micke

 

Maddo

11 oktober 2009 23:16

Kryddan: Tack för ditt stöd! Det betyder mycket. Kramar

http://dreammaddo.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggar inte här för närvarande.

En människa är så mycket mer än hon visar. I bloggvärlden är det väldigt tydligt. Man tror att folk skriver allt om ämnet de tar upp men visar inte allt. Allt passar sig inte offentligt, speciellt inte om man går ut med bild och namn. Därför blev jag...

Det är saker som händer nu men jag orkar inte skriva sakerna i bloggen för jag orkar inte behöva stå till svars för vad jag gör, inte gör, hur jag reagerar osv... Tack till alla stöttande kommentarer som jag inte svarat på. Jag orkar inte just nu. ...

Idag har jag återlämnat maskinen vi hyrde för gårdagens renovering hos svärmor. Jag har också satt upp julbelysningen på balkongen. Nu är jag helt slut. Detta är mer än jag gjort de senaste dagarna. Kanske vänder livet nu? Det finns planer på att han...

Blir renovering hos svärmor idag. Dagen är bättre än igår men dagarna är ändå jobbiga. Nästa vecka blir det ett steg i rätt riktning och sen är det bara vänta. Jag skriver i gåtor och jag är kass på att svara på kommentarer men så är livet just nu. N...