Stockholm. Sambo. Hund. Gravid. Mitt liv!

Det var ett tag sen, närmare bestämt förra veckan, som jag gjorde en veckans tänkvärda. Tänk att jag alltid ska vara ute i sista sekund?! Hur kommer detta sig? Någon som vet hur man kan råda bot på den där "sista-sekund-manin"? Här kommer den i allafall, veckans tänkvärda:

Det finns mer hunger efter kärlek och uppskattning i världen än efter bröd.

Moder Theresa

Idag är det kanelbullens dag. För dig som inte ätit en kanelbulle ännu så råder inget annat bot än att äta en! Det behövs fler anledningar att äta gott ibland. Hihi. Jag var tidigare idag inte sugen på att träffa folk över huvudtaget. Tur jag har Nina så nära. Jag tog mig hem till Nina idag och vi bakade och umgicks lite. Är inte varje dag jag träffar Nina. Vi gjorde inte bara kanelbullar utan även vaniljbullar (jag gillar vanilj bättre än kanel) och några med hallon- och mandelmassafyllning - det du! Fantasi så det skriker om det (okej, jag erkänner: jag googlade). Receptet tog vi från min pappas gamla kokbok "Vår Kok Bok" från 1978! Som recept ska vara. Kardemumma la vi i lite extra eftersom vi båda gillar det. Resultatet? Supernice!

Det är tradition att jag ska äta upp Ninas riskakor.

Annars tror hon jag är sjuk! Haha

I högra hörnet ser ni kokboken!

Det jäser för fullt! Svartvita bilder i kokboken. Haha.

Dags för utbak!

Det är inte lätt att baka med en tiggande golden retriver!

Mums! Kanelbullar!

Leka lite med Ludvig.

Överst: Hallon- och  mandelmassafyllning

Mitten: Vaniljfyllning

Underst: Kanelfyllning

Självklart en fika därefter - man måste smaka alla sorter!!

Se så glad man kan bli över lite bullar!

Mössan jag skrev om tidigare i veckan - sjukt nöjd över den!

Team Sportia - 129 kr

Vad gör en människa vacker? Vilka drag ska man ha för att klassas som vacker? Kan man vara både vacker, trevlig och omsorgsfull? Jag får ofta höra att jag blir bra på kort. Jag får höra att folk är avundsjuka på mig för att jag "gör mig på kort". Jag har tränat länge för att hitta den "perfekta posen" så länge att jag knappt kan minnas hur det var att bara vara mig själv och skita i kameror. Jag är alltid beredd på en kamera. Jag sminkar mig inte varje dag men jag ser alltid till att... se bra ut. Inte hemma dock. Jag kan slappna av och vara mig själv. Det kan jag. Men jag är alltid på väg någonstans. Bort från verkligheten.

Jag söker något som troligtvis finns framför ögonen på mig. Jag söker lyckan. Ibland anar jag den men då gör jag ett mönster och plötsligt försvinner lyckan. Jag tror att lycka är förenat med spontanitet. Jag tror att man ska våga vara sig själv, våga satsa. Men jag är livrädd. Jag vågar inte. Är inte redo. Jag är ett omöjligt fall som söker "det där". Ni vet det där speciella som gör att jag inte kan sluta tänka på en person? Som gör att jag måste höra dennes röst varje dag. Just nu har jag inget sånt behov. Jag känner bara behov av att vara hemma. Ja, lägenheten är mitt hem nu. En dag som denna har jag spenderat i min soffa. Jag har skit överallt i lägenheten. Jag har gett upp skiten nu. När jag sa till Kickan idag att min lägenhet såg ut som skit sa hon "oj, det är ovanligt". Ja, det är riktigt ovanligt. Jag har alltid en lägenhet i snudd på perfektion. Jag vet det. Det stör mig. Därför har jag ett bombnedslag. Imorgon ska jag köpa sopsäckar och rensa - för sjuttielfte gången i år. Det blir alltid minst en svart sopsäck.

Jag vill släppa mitt gamla liv. Jag vill lämna det bakom mig. Däremot är det en stor del av mig och det är tvärr inte så enkelt som det låter. Därför behöver jag bli ett med min barndom. Även om den inte varit helt enkel.

Det har blivit en himla massa "jag" i bloggen den sista tiden. Allt handlar om mig. Visst är bloggen mitt eget område men många i min omgivning läser den och jag vet inte, jag tror jag anses vara egoistisk. Om inte annat är jag livrädd för att uppfattas som egoistisk. Jag är så rädd för andras reaktioner att jag glömmer bort att bara vara. Spontan är jag, under organiserade former.

Just nu saknar jag bara någon att hångla med. Någon jag bara kan kyssa sådär lätt och sexigt, som nästan känns som på film. Jag önskar jag kunde finna den där glöden man ser på film. Den som säger att glöden inte finns ljuger. Jag har själv kännt den. Jag har också dumpat den. Sumpat chansen. Livet är inte perfekt och så gäller även relationer. Igår fick jag veta att jag aldrig lyssnar på en av mina bekantas förslag. Jag kan inte minnas något förslag. Och om jag har fått ett förslag så kan jag inte dra mig till minnes att det argumenterats för det. Det är i.o.f. specifikt den vännen. Jag behöver någon som säger att den vill umgås med mig men som inte får mig att känna mig pressad. Jag saknar någon jag kan säga "jag vill träffa dig igen". Det var länge sen sist. Rättare sagt två år sen. Jag har inte kännt känslan sen dess.

Lurar jag mig själv om jag träffar killar som inte får mig att känna den känslan eller är det ett steg in i vuxenvärlden?